(Insändt.) Åt minnet af Fru Å. C. KEILLEAUM, född Å-ulIDranson. Miat i hvimlet af den fröjd, som svingar sig på vårens lätta rosenvingar örver spegelhaf och blomsterprydda land, Midt i frälsta lifvets jubelmånad, Då för hjertats vemodsfulia trånad Hoppet blottar mildt sin ljusa himlarand: Du likväl, i skuggan af de lunder Kring dig löfvades, sågs duka under För den makt som skördar ock i vårsolns brand. Han, som himlens välkomsthelsning bringar, Dödens engel med sorgklädda vingar : Snart cypressens brudkrans kring din hjessa drog. Derför än i stumma dödsminuten Blomman, vid naturens hjerta bruten, An engång i välljnd brustna strängen slog; Derför speglade den stela tåren Af den väntade, den bättro våren När. af jordens du ditt sista afsked tog. sof i frid, du ömma sensitiva! Stilla dygder, fyllda pligter gifva Skönaste devisen åt din minnesvård. Hur det stora blomstrar i det lilla Vittnade det nit du i det stilla Hemmet egnade en ljuf hnsmodervård. Värdig maka, värdig moder — båda Fär väl sällan dagens öga skåda Länkade som i det hemmets tempelgård. Efter dig välsignelsen har ilat Från de Fem — som vid ditt hjerta hvilaf, Sou du fostrade i dygd och seder opp. I din urna smärtans tårar strömma Frän det hjerta som vid ditt fick drömma Ljufva drömmen om sitt rika framtidshoppVänner, fränder, till din grafhög träda Och med saknans myrtnar den bekläda, Vördande ett väl fulländadt !-inadslopp. Mer ej sluten inom stoftets reglar Under svala palmer nu du seglar Förd af fridens flägtar kring de sällas land. O, när sommarvinden sakta andas Lit en helig syskonhelsning blandas Med din broders sorg på fjerran barndomsstrand. Oförgätligt som ett barndomsminne Lefver du uti hans hågkomst inne — Tills det åter knyts det lösta syskonband. 2 —