heter af underordnad vigt. Man bör äfven lägga märke till, att dagen innan denna andra sardinska not var skrifven, hade ett supplementarfördrag blifvit slutet mellan vestmagterna ö och Österrike, hvilket gifvit en ny riktning åt Europas politiska förhållanden. Sardinien framkastar derför inga förebråelser; det medgifver, att ingenting mer kunnat göras, men fäster tillika kongressmedlemmarnes allvarliga uppmärksamhet på de olyckliga följder, som Österrikes öfverlägsna inflytande måste hafva för Europa, Italien och framför allt sjelfva Sardinien. Herr de Cavour håller ej tand för tungan i detta dokument, och vi undra ej öfver den barm, de österrikiska statsmännen i sitt nya cirkulär uttryckt med en häftighet, som föga öfverensstämmer med en värdig hållning. Han talar om sörtryck och våldsam reaktion, som rfortfar utan den ringaste mildring — ja, med få undantag, vildare än näågonsinFöljande skildring är hållen på ett sätt, som liknar den engelska pressens: Fängelserna och galererna hafva aldrig varit så uppfyllde med personer, dömde för politiska förbrytelser; antalet af proskriberade aldrig varit så talrikt, polisen aldrig så beställsam och belägringstillståndet aldrig hårdare. Herr de Cavour säger rent ut, att jäsningen och de revolutiora sympathierna förhålla sig till dessa åtgär. der såsom verkan och ej såsom orsak. Men agitationen hade sedermera aftagit, ty Italienarne hoppades på vestmagterna och trodde, att fred ej skulle blifva sluten, utan att någon lindring utverkades i deras egen olycka. Nu veta Italienarne, att de hafva ingenting att hoppas. Österrike skall ej beqväma sig till eftergifter och dess allierade vågade ej med tillräcklig ihärdighet fordra hvad de ansågo vara rätt. Folket skall således åter kasta sig i det revolutionära partiets armar. Italien skall blifva härden för politiska sammansvärjningar, och den minsta rörelse i Europa skall förorsaka vulkanens utbrott. Tvenne faror hota Sardinien från detta håll. Revolutionärerne, som drifvits till förtviflan, och Österrike, som blifvit öfvermodigt af sin framgång, skola gemensamt hota den sardinska konstitutionen, som efter så stora ansträngningar blifvit grundlagd och nu visar så sköna frukter både i landets eget och Europas intresse. Noten beskrifver derelter den militära ställning, Österrike intagit. Podalen och central-Italien äro uppfyllde med dess soldater; kusten ända till Ankona är i dess händer, och Adriatiska hafvet är förvandladt till en österrikisk. sjö. Åt det andra hållet ockuperar Österrike Piacenza, der en fästning af första ordningen är i dess händer, och bereder sig att utbreda sina stridskrafter längs sardinska gränsen från Po till toppen af Apenninerne. Sådana förhållanden kunna ej likgiltigt förbises af Sardiniens statsmän, som derför taga Frankrikes och Englands uppmärksamhet i anspråk för deras eget fäderneslands och hela Italiens belägenhet. Sardinien, säger detta märkliga dokument, kan hvarje ögonblick blifva oundvikligt nödsakadt att tillgripa de ytterligaste åtgärder, hvilkas följder äro omöjliga att beräkna. Lord Clarendon har nyligen besvarat den sardinska skrifvelsen. Allt hvad som kunde sägas under nuvarande förhållanden, är sagdt i hans depesch till sir James Hudson. Den brittiske utrikesministern upprepar försäkringarne om sitt intresse för Sardiniens och hela Italiens välfärd, instämmer i Sardiniens åsigt om den utländska ockupationen, hoppas att romerska områdets utrymning snart skall vara fulländad, och att de åtgärder, om hvilka Frankrike och Österrike öfverenskommit, skola leda till en så efterlängtad lösning af frågan. Times slutar med följande ord: I denna ställning är för närvarande den italienska frågan. Men grefve Buols cirkulär är föga egnadt att uppmuntra sanguiniska förhoppningar. Den ton, i hvilken detta bedröfliga cirkulär är hållet, låter oss ej vänta frivilliga förbättringar från Österrikes sida. Denna magt har ögonskenligen beslutat att ej släppa något, som den kan fasthålla; stolt öfver sin diplomatiska framgång, litande på sina bajonetter och säker om de italienska furstarnes understöd, skall den styra och be: falla, hvarhelst den kan. Italiens framtid är ännu mörk och dess väg till lycka lång och full af faror. Utrikes Nyheter. FRANKRIKE. Regeringen framlade föl