FÖRSONING Berättelse af ö MmåfCHACLI Giörup. (Forts. fr. föreg. N.r.) I majorens hvardagsrum, hvarifrån man hade utsigt öfver vallen till broarne, befann sig i detta ögonblick — nämligen inemot middagstiden — tväå personer. Den ene var majoren, den andre samme herr v. Kleist, som omtalades i första kapitlet. De hade nyss slutat frukosten. UHerr v. Kleist var inemot fyratio år gammal, med ett rödbrusigt, alltid : leende ansigte; han var en behaglig sällskapsman och egare till en årlig lifränta af 4000 riksdaler. — Ja, sade majoren och tog en ny cigarr, — jag är öfvertygad, att det är en ny snara. — Dertill kan jag hvarken svara ja eller nej. — Jag har nu bott hos fru Öberg i öfver tio år. Orsaken, hvarför jag flyttade till henne, var den. att inga giftvuxna döttrar funnos i familjen; jag I kunde derför vara säker åtminstone i mitt eget hem. — Alldeles riktigt. h — Men utan att jag märkt det, har den lilla Marie vext upp och öfverrumplat mig i mina förskansningar. — Obehagligt! i Men jag låter en mina springa, ja det gör jag, !