——————————7 Um, hm, då måste det vara mycket ohöfligt. I — Han ger mig råd i den mest öfverlägsna ton, uppmanar mig att vara ekonomisk och lefva af min löjtnantslön; emedan han ej vidare ämnar skicka mig penningar. Nåväl, jag skall följa hang råd och visa honom och hela verlden, att jag ej är slösare. I Till en början har jag tillbakasändt en summa penningar, som min mor skickade mig, sedan bror Rudolf vägrat att göra det. — Men skall ej er mor finna sig förnärmad deraf? — Jag vet ej, men det får jag väl erfara i nästa bref . . . Och nu, herr major, öfvergår jag till mitt egentliga ärende. — Hvad kan det vara? — Ni skall bjelpa mig att bli förlotvad. Herr baron, det kan omöjligen vara ert allvar. IIuru skall jag kunna hjelpa er att bli förlofvad? Väl smickrar jag mig med att ännu hafva lycka hos de unga damerna, och att de genom sina respektiva mödrar gerna skulle vilja fria till mig; men att gå som friareombud, det, rent ut sagdt, vågar jag mig icke på. Jag känner en prest, som en gång bad sin bror, hvilken var löjtnant, att fria för sig, emedan han sjelf saknade mod dertill. Löjtnanten efterkom hans önskan, men sedan han framfört sitt ärende för flickan, sade hon: jag vet verkligen icke, hvad jag skall svara; hade deremot ni sjelf friat till mig, skulle jag ej varit villrådig om svar. På ytterligare förfrågan erfor brodern, att svaret i detta fall skulle varit gynnsamt, och han dröjde då icke med att sjelf uppträda såsom friare. Ha, ha, ha, akta er, att icke jag gör på samma sätt, (Forts.)