—— —————7—7—— han åter brefven, satte sig vid sönstret och såg mycket tankfull ut. Uvarje menniska har väl under sin lefnad funnit åtminstone en andlig ädelsten, hvars glans glädjer själen i dess stilla ensamma timmar, och minnet af den tid, då dessa bref skrefvos, voro måhända en sådan för majoren. Han var af många ansedd såsom en löjlig person, blottad på allt sinne för något högre, och derför måste det förvåna herr v. Kleist att se honom så blossa upp. Verldsmannen srägade sig sjelf om orsaken härtill, men han blef sig svaret skyldig, hvarför han också beslöt att vid ett gynnsamt tillfälle närmare utforska majoren. Dennes vanliga idassociationer hade emellertid snart återkommit, och löjtnant Hartug, som kort derefter aflade ett besök hos honom, fann majoren sysselsatt med att stoppa en pipa, som han dock först på det omsorgsfullaste rengjorde. Löjtnanten hade, kort efter att han blef officer, gjort majorens bekantskap. Båda fattade tycke för hvarandra och beslöto att oftare träffas. Dock voro besöken i början icke så talrika, hvartill löjtnanten hufvudsakligen sjelf var skulden, men på den sednare tiden hade han nästan dagligen kommit till sin gamle vän. Löjtnant eller, såsom han också kallades, baron Hartug var en högvext ståtlig yngling med ett äkta adligt ansigte, i hvilket låg mer manlig bestämdhet än skönhet. Han bar både mustascher och pipskägg, såsom modet blifvit efter kriget, och gick alltid i uniform, — Nå, hvad nytt? frågade majoren, sedan båda tagit plats. — Åh, egentligen intet. Jag har i dag emottagit ett högst oförskämdt bref från min bror, med hvilken jag derför tänker bryta för någon tid.