sig, det mödrar skulle söka få gifta män att bita på kroken. Gift er, och ni har en sorg mindre. — Bäste herr Kleist, ni gör mig alldeles förskräckt. Jag skulle gifta mig? Nej, aldrig i verlden! — Jag förstår er verkligen icke, herr major. I det ena ögonblicket är ni fruntimmershatare och i det andra höjer ni det täcka könet till skyarne. — Aldrig har jag hatat det täcka könet, aldrig! svarade majoren häftigt; — jag älskar, jag tillbeder det. Den sanna qvinnan är en Guds engel här på jorden. — Så, nu öfverdrifver ni. — Nej, nej, hvad jag säger är sannt. vi karlar äro i botten ena rå ogudliga slynglar; hela vårt lif är ett sträfvande efter materiella fördelar, till hvilka de ideella skola förhjelpa oss; vi äro den personifierade egoismen. Funnes icke qvinnan, skulle allt vårt jägtande oeh stökande vända sig kring uppfinningen och konstruktionen af nya ångmaskiner och dylikt. Men ett rent oskyldigt qvinnoleende är likasom en gudomlig uppenbarelse om något högre och bättre, — Men då ni hyser sädane äsigter om qvinnan, förstår jag cCj, hvarför ni vill förblifva ungkarl. — Dels är jag för gammal för att gifta mig, dels har jag andra skäl. — Ni har kanske aslagt löfte om celibat? — Det har jag. Men låtom oss nu tala om något annat, min bäste herr Kleist! Jag har mina svaga sidor, mina egenheter — det vet jag — och min afsky för giftermål är en af dem. Sedan herr v. Kleist en half timma derefter hade lemnat majoren, gick denne till sin byrå och framtog en brefbunt, som han kysste lika andäktigt som en giciliansk flicka sin helgonbild. Derefter inläste