Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 juni 1856, sida 2

ben le Juni. Red. har från en aktad insändare emottagit följande erinringar: Då Insändaren, uti Tit. tidning, funnit uppgifvet. att det norska jägare detachementets hemförlofvande från Stockholm haft sin grund uti ett vid norska stortkinget fattadt beslut, anser har sig böra, sanningen till ära, anmärka att, efter hvad han tillförlitligen har sig bekant, hvarken något beslut eller ens någon begäran i detta ämne vid norska storthinget förekommit, utan att detta nya drag af courtoisie för Norge ensamt, så vidt man i det offentliga kunnat inhemta, tillkommit i följd af hr Stabells eller Morgenbladets derom framställda begäran. Skulle Tit. anse detta otroligt, tager Ins. sig friheten erinra, att de flesta af de eftergifter åt den norska fåfängan, hvaröfver Svenskarne under vår nuvarande konungs tid hafva att beklaga sig, haft sitt ursprung från samma båll. Såsom ett af de sednaste exempel på denna märkvärdiga undfallenhet för en norsk tidning må anföras att, sedan Morgenbladet i ett par små artiklar antydt det för Norge vanvördliga i att icke vid Sundstull-kongressen blifva särskildt representeradt, afsände Konungen, till allas förundran, som känna coutumen vid diplomatiska förhandlingar, ett särskildt norskt ombud till Köpenhamn, att såsom ett slags kontrollerande biträde funktionera vid sidan af de båda rikenas gemensamma Minister. Detta var en liten början till särskild diplomatisk representation för de förenade rikena, som nog snart kommer att af den norska pressen begagnas såsom prejudikat; och om man nu lyckas genomdrifva den ministeriella skriftvexlingens communicerande med norska regeringen (hvirtill vicekonungens vistande i Kristiania erljider en plausibel förevändning) samt tillsättandet af 2:ne ministrar för utrikes ärenderna, eller — som är detsamma — att de utländska sändebuden i Stockholm icke skola i norska angelägenheter vända sig till Sveriges utrikes-minister, så är söndringen snart komplett. Ins. tillåter sig för öfrigt fästa Red:s uppmärksamhet på den flit och ifver, med hvilken de norska tidningarne söka begagna sig af Kronprinsens närvaro i Kristiania såsom Vicekonung, att utverka sig alla möjliga, ensidiga fördelar i den sålunda för oss allt mer och mer förljufvade unionen emellan rikena.