den sednaste tiden uppfyllt min själ. Hade jag haft dig vid min sida under dessa sorgens dagar, skulle jag visst hafva burit Herrans pröfningar med lättare hjerta. Du är så god, så from, så naturlig — ja, det är icke smicker — att ingenting hårdt, bittert eller förgängligt kan trifvas i ditt grannskap. Ofta har jag i minnet återkallat den stund, då vi första gången träffades. Det var en vacker sommarmorgon, på hvilken jag öfverraskades af en okänd dam och herre i trädgården hos den gamle pastor Möller. Det var du och din bror, bokhållaren, Jag tyckte om er begge, ty jag hade erfarit, att J voren Möllers brorsons barn. Under samtatets lopp märkte jag, att den gamle pastorn anställde en jemförelse mellan oss begge, och att den utföll till din fördel; och det måste den ju äfven, ty du var ju rplomstergårdens skönaste prydnad.? Ack, det var glada dagar! Hvarje blomma, hvarje blad, som då skänkte oss glädje, är nu borta, och den fågel, som hvarje morgon sjöng utanför mitt fönster, och den jag inbillade mig framföra helsningar från min vänninna i prestgården, han har nu flugit bort, och med honom många af min framtids fröjder och förhoppningar. Här är så tomt och öde på den gamle borgen, der hvarje sten talar om minnen från förflutna tider, men det är dystra och sorgliga minnen, och jag älskar så innerligt solsken och ljus, värme och hopp. Det förekommer mig, som om de gamla riddarfruarne på väggen blicka förebrående ned på mig; de se så stolta och adliga ut och tyckas hviska: du har vanslägtats, du är ej såsom vi. Men kanske är det blott inbillning, kanske hafva de kännt lika varmt som du och jag, och skulle, om de lefvat i vår tid, icke klandrat vår vänskap. Du frågar förundrad: hvem kan klandra den?