FÖRSONING. Berättelse af Michael Gidrup-. (Forts. fr. föreg. N:r.) Bretvet är till en vänninna i Köpenhamn och har följande lydelse: Min goda Marie! Ack, oförutsedda händelser af den sorgligaste beskattenhet hafva förorsakat, att jag först efter tre månaders förlopp kan besvara ditt bref, som skulle inleda vår korrespondens. Du vet, att min far afled sex veckor efter att du hade lemnat den lilla trefliga prestgärden. Det har varit en sorgens tid för mig och de mina. Döden, som lugnt och kallt afklipper vår lifstråd, gör just genom sitt lugn ett ännu sorgligare och smärtsammare intryck. Och likväl synes det mig, som om vi qvinnor stå döden närmare än männerna. Det är vårt kall att mildra den, att trösta och hjelpa. Mannens sträfvande från jorden mot himmelen är alltid en strid, i hvilken han förbiser mellanlänken döden, men vi qvinnor glömma den aldrig på vår vandring; vi ihågkomma alltid, att vi skola dö; att smycka grafven med blommor måste en qvinna hafva uppfunnit. Förlåt mig, att jag bringar så sorgliga tankar till ditt lilla rom i Köpenhamn, men ännu är det mig alldeles omöjligt att lösgöra mig från de betraktelser, som på