Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 juni 1856, sida 2

— o ?W—;äa—7. — — ——— Mm mmm Mm — .—ak— NU nIn-nnnnnonIuInIununuInJidIIuONOuOeO—uu F————— landet (hvaribland en stor mängd damer) voro också hela tiden i rörelse. Af de många vackra poemer, som åtföljde de utbragta skålarne återgifva vi i dag följande af Hr Kullberg, vid skålen för Danmark : Det er et yndigt Land, JiDanske fränder. Ert land, der prägtigt det ur vågen går Med sina fagra, bokbekrönta stränder, Med lunder, hvari näktergalen slår. Der bodde fordom djerfva Fylkis-Kunga:-, Som togo skatt utaf en bleknad verld. Nu kring ruinen gyllne skörden gungar. Och plogen klingar emot kämpens svärd. Blott draken frustar än med kolsvart bringa. Men barska vikingar gå ej ombord, Och luden Berserk slipar ej sin klinga På gästbesök till vännerna i Nord En skara drager, vigd åt vetenskapen, Och brodershanden är dess enda vapen, Och hjertan vinner den, hvarthän den går, Och tänder i hvart öga glädjens stråle, Och dukar hvifta, hulda läppar småle, Och blommor regna i de ungas spår. Ty kär och ljuf är oss, J Danske bröder! Hvar helsning från värt syskonland i söder, Och hvarje Danmarks sorg, hvar Danmarks lust Ett eko har på Sundets andra kust, Ett eko, som uti palatsen talar Och ljuder högt och fritt i våra dalar. Sa när Germanien, rikskropp utan själ, Der ingen lem den andra brukat skona, Fick fantasien att, till allmänt väl, Ett smycke stjäla utur Danmarks krona, När då till oss kom plötsligt stridens bud, Hur mången bön för Er gick ej till Gud, Hur mången klinga brann ej i sin skida, Fast politiken böd den bragdlös bida. Hur mången ynglings kind i lågor stod Af längtan hän till bardalekens nejder, Att der för Danmark våga lif och blod, Och gamla krigaren från Finlands fejder Såg upp till värjan, fredligt hängd å vägg Och bistert svor uti sitt gråa skägg På marodören gikten och på tiden, Som otjenstbar gjort gamla invaliden. Men när vid Idsted och Fredricia De stora slag J emot våldet slogen, Och rik blef skörden för Valkyriorna, Men segrens sol beglänste Dannebrogen — Hur jubelropet steg mot himlens höjd Från Norrlands kala fjell till Skånes slätter, Och hvarje hjerta mägtigt slog af fröjd, Att Tysklands nesa lönt dess oförrätter! Men vapnen hvila. Stödd på pilgrimsstafven Vallfärdar fremlingen till Köpenhamn — on herrlig perla, fäst vid hafsfruns famn -Och andagtsfullt han böjer knä vid grafven, Der Konstnärs-Fursten sofver lugnt ibland De stora skapelser utaf hans hand, Der hvad hans genius för honom biktat, Hvad han odödligt uti marmorn diktat, En hedersvakt, som ännu ingen förr, Står blek och tigande vid griftens dörr. Och någon qväll, då mildradt ligger ljuset På taflan af en sydländskt rik natur, Rörd vandrar fremlingen till Bakke-huset, Men skalde-sadren flyttat hän derur. Dock — der ÅEj blot til Lyst? är öfverskriften, Isans jätte-snilles verk ta form och lif, Och Hakon Jarl går väldig fram ur griften, Ach Axel Thordsson och hans väna vif Om kärlek hviska, medan grym och bitter Till doms rein deras bleka Norna sitter. Ja! rikt är Danmark uppå konstens under, Och diktens tempel glänsa i dess lunder, Men mest på varma hjertan rikt ändå, Som högt för Danmark och dess ära slå, Men som slå vänligt, slå så varmt och kärligt Mot hvarje Skandinaviens äkta son, Som räcker handen tryggt och bottenärligt Och bringar trofast helsning norrifrån. Och nu hvad hvarje tanke gömmer här, Hvad hvarje läpp, hvad hvarje hjerta bär, Må talas ut utaf en ringa tolk: Gud skydde Danmark och dess ädla Folk! Under afsjungandet af åtskilliga sånger passerade de unge resenärerne Östersjön och anlände lyckligen till Dalarön, der de möttes af en deputation från Upsala studentkorps. Närmare Stockholm mötte den Stockholmska bestyrelsen och vid Waxholmen voro fyra från hufvudstaden utgångna ångfartyg de resande : till mötes. Under musik från de olika ängbåtarne drog man fram genom skärgården, från hvars stränder det flaggades och hurrades af alla krafter. Vid Blockhustullen var på tullhuset uppförd en dekoration, å hvilken väldiga gröna testoner bildade ordet: Välkomne. I Stockholm voro hela Skeppsbron och Slottsbacken öfveriyllda af menniskor. Från hamnen upptågade de resande på borggården, der svenska folksången, äfvensom flera andra svenska, danska och norska sånger afsjöngos. H. N. Konungen, som jemte prins August, nedstigit på borggården, välkomnade de unga gär sterna med följande ord: Jag hälsar Eder välkomne till Sverges huivudstad och gläder mig åt Edert besök. Men den Skandinaviska studerande ungdomens vänskapliga möte bar en större betydelse än ögonblickets trefnad. En dag skall denna ungdom vårda sitt fosterlands angelägenheter inom förvaltningens och vetenskapernas omräden samt upprätthålla dess sjelfständighet. Måtte den tillgifvenhet, de broderliga tänkesätt, som lifva Eder, skjuta djupa rötter i Edra hjertan och bära i framtiden herrliga frukter för Nordens sällhet och ära. Jag önskar Eder en lycksam resa till Upsala och vid Eder återkomst skall Jag med