byggnad, 101TAn Hed SVA 5111184 Å1 1170611 tid ventilerade planen, att erhalla en Åäuseibyggnad, till verkställighet. När dertill lägges, att en ny kyrkas grundläggning förestår, äfvensom ett nytt präktigt hus för navigationsskolan, att icke tala om de två kyrkor, den ena för den engelska och den andra för den mosaiska församlingen, som kostat dessa församlingars medlemmar betydliga medel, hvarjemte icke heller den betydliga donationen till arbetare-boståder bör förbigås — när man. säga vi, tänker på huru många och stora företag, inom så kort tid, tagit de förmögnares bidrag i anspråk, så måste man erkänna, att Göteborgs samhälle icke skyggar tillbaka för uppoffringar, då det gäller allmänt nyttiga företag. Det är i kännedom häraf, man kan med temlig visshet hoppas, att den nu började teckningen för den tilltänkta museibyggnaden skall leda till ett godt resultat, en förmodan, som styrkes deraf, att de tre personer, Som börjat teckningen, tecknat sig för icke mindre än 7,666 rdr 32 sk. bko tillsammans. Om behofvet och nyttan al ifrågavarande byggnad behöfva vi icke mycket tala. Det är allmänt kändt, att de särdeles vackra samlingar vårt zoologiska museum redan iger icke blott ej kunna utan största svårighet utvecklas af brist på utrymme, utan ock botas med förstöring, till följd af lokalens olämplighet. Det är likaledes kändt, att Göteborg saknar en passande lokal, der föreläsningar kunna utföras och andra dylika sammanträden hållas; likaledes känner man saknaden af en god lokal för konstföreningens exposition, sedan den hittills välvilligt upplåtna icke längre blir tillgänglig. Alla dessa behof skulle nu genom den tillimnade museibyggnaden blifva fyllda. Det lider intet tvitvel, att ju uti en stad, der eljest de materielia intressena äro öfvervägande, det är af stor nytta, att vetenskapliga och estetiska elementer äfven framträda, hvarigenom det praktiska lifvets sträfvanden böjag och förädlas. Inflytandet häraf på en upplyftad och för högre intresse lifvad håg, kan ej undgå att småningom göra sig gällande, hvarigenom samhället inträder i det stadium af kultur, som ju utgör målet för alla våra sträfvanden. Vi anse den nu å bane bragta planen till uppförande af en väcker museibyggnad för staden vara ett icke oväsentligt steg på vägen till detta mål, och önska derföre upprigI tigt, att den måtte kunna snart bringas till verkställighet. De närmare detaljerna af planen erhållas i den af musei direktion, hri d:r Ewert, tullförvaltaren N. Westring och auditören Bolander, utfärdade inbjudning, som åtföljes af ritningar och kostnadsförslag till den nya byggnaden. — Hr Pros. Nielsen, som i förrgår anlände till vår stad, gaf i går afton sin deklamatoriska soiråe, hvilken var besökt af omkring 500 personer. Det stora rykte, som föregått den frejdade konstnären, icke mindre ifrån hans fädernesland än från Sverges hufvudstad, hvars lättrörliga publik öfverhopat honom med uttryck af sin förtjusning, hade naturligtvis ganska högt stegrat förväntningarne och anspråken på Prof. N:s föredrag. Sävidt vi förstå bedömma saken, hafva sällan stora förhoppningar blifvit bättre uppfyllde, att icke sägaöfverträffade. Äfven den nyktre, obefångne kritikern kunde, såvidt han ägde känsla för det sköna i denna dess yttring, ej undgå att gripas af hänförelse vid Prof. N:s deklamation. Ty denna deklamation — vi hafva icke i Sverge ett bättre namn för saken — var i första rummet — sann. Den gick utur djupet afett varmt konstnärligt sinne och trängde derföre djupt till åhörarnes hjertan. Den bibehöll denna sanning lika myeket under den lätta humorn, som under den. mest storartade, tragiska pathos. I denna sednare syntes oss dock Prof. Nielsens högsta styrka ligga. Det var här han utvecklade alla tillgångarne af sin lifliga känsla och kraftiga röst, på ett sätt, som mer än en gång hos åhöraren framkallade nästan en rysning, en hänförelse, då man glömde konstnären för det ämne, han föredrog, för de taflor han upprullade. Så var det i Döbeln vid Jutas, ej Nielsen man hörde, utan hurraropen, som ilögo genom lederna, då den lille mannen med band kring pannan nalkades, det eldiga kommandoropet: framåt den gamle Nords trumhvirflar och kanonernas dunder. Och väl må det vara konstnärens högsta uppgift att så glömmas för hvad han frambringar! Det är icke för att säga Prof. Nielsen några artigheter, vid hvilka han kan vara mätt, vi anföra detta, utan blott för att nämna det intryck hans föredrag gjort på oss och, efter hvad vi känna, på flera med oss, hvarom ock den djupa tystnaden hos den talrika åhörareförsamlingen, då man flera gånger knappt vågade draga andan, klart vittnade. Att denna 0 H Harmoara uthrät I liflisa bifallsron.