Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 juni 1856, sida 1

golfvet i ett af uthusen fann jag den olycklige liggande på litet halm. — Här är patienten, sade officern. Jag behöfde ej handla mot min pligt. Den olycklige var angripen af en häftig feber. Mager och uttärd af fängelseluften och mödorna på vägen, med halfrakadt hufvud och långt oordnadt skägg såg han förfärlig ut; ögonen rullade vildt åt alla sidor under seberparoxysmen, och han bad de kringstående om litet vatten. — Huru är det, broder? frågade jag den sjuke och hviskade derefter till officern: — han kan omöjligen marschera längre. Å Den sjuke häftade sin dystra blick på mig och mumlade: — Ar det ni? Derefter nämnde han mitt namn. — Känner ni mig icke? fortfor han med en röst, som skar mig i hjertat. j Jag fattade hans torra brännande hand. — Nej, jag erinrar mig icke, att jag — — — Jag är Sungurow! svarade han. Olycklige Sungurow! Slut.