Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 juni 1856, sida 1

började uppläsa sitt skaldestycke. — och aldrig, sade han — har jag sett Saschka skrifven så väl och på så praktfullt papper. I början föreföll det författaren svårt att efterkomma kejsarens befallning, men småningom blef han mer och mer lifvad och deklamerade slutligen sitt eget arbete med hög, med klingande röst och nästan inspirerad. Vid mera bitande ställen gaf kejsaren ministern ett tecken, och ministern, fattad af häpnad och fasa, höll handen för ögonen. — Hvad säger ni härom? frågade kejsaren, sedan Polejayew slutat. — Men jag skall veta att sätta en gräns för dylik osedlighet; jag skall veta att utrota sista aterstoden af detta ogräs ,,. Hurudant är denne ynglings uppförande? Ministern Liewen visste naturligtvis icke, huru studenten eljest plägade uppföra sig, men i detta ögonblick vaknade en mensklig känsla i hans bröst, och han svarade: — Förträffligt, Ers majestät! — Detta vittnesbörd räddar dig, men straffas måste du till varning för andra. . . Vill du inträda i armeen? Studenten teg. — Jag gitver dig i tjensten ett medel till rening a förbättring. Svara genast! Vill dn eller vill du icke? — Jag måste lyda. Kejsaren gick fram till Polejayew, lade handen på hans axel, kysste honom och sade: — Ditt öde beror af dig sjelf; skulle jag glömma dig, kan du skrifva till mig. Från kejsaren blef Polejayew förd till Diebitsch, som bodde i palatset. Diebitsch sof. Efter en stunds förlopp kom han ut och läste gäspande ett honom