Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 juni 1856, sida 1

sitt brinnande ljus bland halmen i min släda och sedan ej kunde återfinna detsamma. Han var vid det briljantaste lynne och upprepade oupphörligt: — Jo, det kan man kalla att fira nyår! Så bör det vara... Nu vet man, hvad det vill säga att fira nyår! Postiljonen, som slukat den ?rifvande supen, sträekte ut armarne så långt han förmådde, och nu bar det åter af. Följande afton kl. 7 ankommo vi till Wladimir, der jag tog in på samma hotell, som Sologub så präktigt skildrat i sin Tarantas med dess rysk-franska matsedlar och ättiksura rödvin. — Här är någon, som frågat efter er; jag tror, att han väntar dernere i gårdrummet, sade uppassaren, sedan han läst mitt namn i anteckningsboken. Jag kunde omöjligen gissa, hvem det var. — Se, der är han ju, tillade uppassaren. Jag såg emellertid ingenting annat än en ofantlig korg med pakelser, apelsiner, äplen, mandlar, ägg, russin o. 8. v., och först bakom detta bagage varseblef jag det grå skägget och de blå ögonen, som tillhörde starosten i min fars by i guvernementet Wladimir. — Gawrilo Semönitsch! ropade jag och tryckte mig till hans breda bröst, ty han var den förste af våra, det första bekanta ansigte, som jag ätersäg efter min fängelseoch förvisningstid. Jag kunde sj se mig mätt på den förståndige gubben, och tröttnade icke att öfverhopa honom med frågor. Han var ett lefvande vittnesbörd, att jag åter befann mig nära Moskwa, mitt hem, min slägt och mina vänner. För blott trenne dagar sedan hade han talat med alla derhemma och medförde helsningar från dem alla. De kunde ju således icke vara så långt börta! Nu började för mig ett nytt lif — ett fredligt, allvarligt, stilla, af kärlekens rena lycka uppfyldt lif.