Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 juni 1856, sida 2

Du kom, ett rikt utrustadt bud, Från våra bröders land; Dess språk du klädde i en skrud Af manliga och djupa ljud, — Vi lyssnade med bröst i brand, Och undrade ibland! Man sagt oss, att dess klang. var vek, Liksom en källas sus, Som späda elfvors andelek, Då sommarmånen, matt och blek. Utsprider öfver lundens brus Sitt vemodsfulla ljus! Och se! nu var det klang deri, Som djupt till hjertat gick! En nordmö igenkände vi Uti den tärna, glad och fri, Som kom till oss med djupblå blick Och vår beundran fick! Ilon tolkade vår egen strld Bland Finlands skär och berg; Hon kom så mild, hon kom så blid Och talte om den flydda tid, Som målades af Runeberg Med diktens bästa färg! Hon gret invid Sven Dufvas barm, Der reen förblödd han låg! Hon skyndade så segervarm Till Jutas fram vid Döbelns arm Och på Standar, på Nord hon såg Som vi med eldad håg! I hennes skämt en sakta suck Åi vemod börde vi!