Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 juni 1856, sida 2

d) att, derest tullafgifterne icke inom den bestämda anståndstiden äro mbetalde, skall den till säkerhet qvarliggande varuqvantiteten, till si stort belopp, som erfordras för betäckande af tullafgifter, försäljningskostnader och böter, af tullkammaren genast å offontlig auktion försäljas. Om tullkontrollerna och tullpersonalens aflöning. Erfarenheten vitsordar, hvad äfven ligger i sakens natur, att i den mån handeln frigifves och tullsatserna bestämmas i billigt och rättvist förhållande, benägenheten att på oloflig väg bedrifva varuförseln eller att undansnilla de fastställda tullafgifterna också aftager, synnerligen hvad den egentliga handeln angär; ty att fartygs besättningar och resande icke sällan beträdas med försök att undgå äfven billiga tullafgifter för af dem enskildt medförda, vanligen mindre varupartier, är visserligen en beklaglig sanning, hvilken dock icke vederlägger den anförda allmänna satsen, utan torde dylika försök hafva sin grund kanske lika mycket i afsigten att bespara besvär och uppehåll med varuangifning och förtullning, som i uppsätet att undandraga staten dess inkomst; men huru riktig omförmälda allmänna sats än är, bjuder likväl statens värdighet och fördel att, så noggrant sig göra later, örvervaka lagbudens efterlefnad. De särskilda näringar, som i tullsatserne se en trygghet för sin utkomst, icke mindre än den redlige köpmannen, ega jemväl obestridlig rätt att fordra detta; och allmänna rättskänslan kräfver detsamma ännu mera, då den gillar sjeltva lagstiftningen. Komiterade hafva derföre åt denna fråga egnat sorgfällig uppmärksamhet, hvartill äfven öfverläggningarne med de norska medlemmarne af komiten gifvit anledning, då den I brödrariket rådande föreställning om bristerna hos svenska tullbevakningen icke otydligt angafs såsom en väsendtlig betänklighet emot varuförselns fullkomliga frigifvande öfver riksgränsen. Här saknas visserligen icke föreskrifter om hvarjehanda tullkontroller, ej mindre vid rikets vidsträckta kust och vid tullkamrarne, än vid varuförseln inom landet, — tullkontroller utsträckta till och med till den eljest fridlysta enskilda boningen, och mångfalden af dessa kontroller, hvaribland de öfver inrikes varutrafiken icke hafva någon motsvarighet hvarken i Norge eller i det eljest väl tullbevakade England, och icke heller torde lända till något verkligt gagn, splittrar deremot de krafter, som uteslutande borde egnas åt en sträng bevakning vid kusten. Till underlättande af denna bevakning har väl mera än en gång blifvit ifrågasatt, att, såsom i England, varu-införseln skulle inskränkas till endast få handelsplatser och till fartyg af någon viss störro lastdrägtighet; men, utom det att svenska stapelstäderna och den s. k. landtmanna-seglationen af ålder haft sig tillförsäkrade rättigheter, med hvilka dylika inskränkningar icke vore förenliga, hysa komiterade den öfvertygelsen, att man genom inskränkningar i varuförselns nu medgifna frihet endast skulle gifva anledning till bemödanden att öfverträda den utstakade nya begränsningen och på samma gäng jemväl undgå tullbeskattningen. Med den dagligen tillväxande ängbäts-trafiken imellan Sverge och främmande länder hafva uppstått nya förhållanden, på hvilka våra gamla former för tullbevakning och tullbehandling icke lämpa sig. Man öfverklagar måhända icke utan skäl, att den mängd resande, som genom denna ängbåtstrafik underhåller förbindelse med utlandet, om ock för hvar gång i mindre partier, dock sammanräknadt tillförer Sverge betydliga qvantiteter af i synnerhet dyrbarare och högre tullbeskattade varor, såsom sidenväfnader, färdiggjorda kläder och dylikt, hvilka varor, i följd af nu brukligt sätt för undersökningen af de resandes effekter, ofta undgå tullbeskattning. Flera andra länder anvisa sätt, hvarpå denna undersökning med ordning och skyndsamhet kan utföras Boch ifrågakommande tullafgifter uppbätas; och komiterade hasva på denna angelägenhet trott sig böra fästa E. K. M:ts nådiga uppmärksamhet, under hemställan, att general-tullstyrelsen kunde i nåder få sig uppdraget att föreslå eller vidtaga de åtgärder, som i detta hänseende må finnas lämpliga. I sjelfva verket beror dock kraften af all kontroll på redlighet, vaksamhet och nit hos de personer, som skola handhafva kontrollen; och det lärer vara statens oeftergifliga pligt, likasom dess egen fördel, att bereda sina tjenstemän, hos hvilka nämnde egenskaper alltid tagas i anspråk, det yttre hufvudvilkoret för förmågan att motsvara samma anspråk — en efter lefnadsbehofven lämpad, oberoende ekonomisk ställning. I samma man blir denna pligt mera bjudande, som arten af tjenstemannens verksamhet lemnar ej allenast friare fält för den subjektiva uppfattningen af hvad han bör göra eller låta, utan älven flera anledningar till frestelser, och som en lägre bilaningsgrad gifver mindre garantier om moralisk kraft att vårda sitt kall och motstå frestelsen. Det är ytterst på den lägre talrikare tullbetjeningen, som kontrollen mot smuggling och tullförsnillning beror; men denna betjening är i allmänhet så svagt aflönad, att den svårligen kan anses deraf hafva sin bergning; och äfven i flera högre grader stå lönevilkoren inom tullverket i uppenbart missförhållande till tjenstemännens lefnadsbehof och samhällsställning. Det motsatta förhållande, som i Norge eger rum, tillskrifves ett hufvudsakligt inflytande på den laglydnad, hvarmed varutrafiken der bedrifves. Skiljaktigheten i aflöning framstår synnerligast inom bevaknings-personalen, då t. ex., enl. norska regeringens sinantsoch told-departements cirkulär d. 31 Okt. 1851, en overtoldbetjent i medeltal åtnjuter 750 rdr specier eller 2000 rdr, en undertoldbetjent 400 specier eller 1,066 rår 32 sk., samt lägsta klassen eller s. k. Roerskarle i medeltal 200 specier eller 533 rdr 16 sk. allt bko, hvaremot svenska tullbetjente af motsvarande grader icke åtnjuta mer än högst hälften af dessa belopp; och ändock är, efter hvad de norske komiterade upplyste, fråga för närvarande å bane att bereda ofvanbemälde norska tullbetjente ytterligare förbättring i deras lönevilkor. Då fördelarne af den föreslagna friare tull-lagstiftningen äro beroende af den noggranhet och det allvar, hvarmed författningen handhafves, hafva komiterade ansett sig pligtige att jemväl på ofvan antydda förhållanden fästa E. K. M:ts nådiga uppmärksamhet; och våga komiterade tillika uttrycka den