UV r Ä SiyckegoådPuffar, Bland de många medel, som butikegar. ne i Paris hittills användt, för att göra sina firmoi bekanta, intaga annonserna på vandavilleteatrarnerideauer en af de törnämsta platserna. Dessa annonser, med sina stora, ofta i de mest lefvande fär. ger målade bokstäfver, påtvinga sig teaterpublikens blickar. Nyfikenheten, som otåligt väntar på börjar af en ny akt, och beständigt ser på rideaun, är tvungen att se de stereotypa tillkännagifvandena. Emellertid äro de antingen för kostsamma eller de mot: svara ej väntan; det säkra är, att de försvinna all mer och mer. Man har nu påfunnit ett bättre och effektfullare medel. 1 stället för att fästa annonserna på teater-rideaucn, låter man föra in dem i sjelfva teaterstyeket. Om en modevaruhandlare vill hatva sina kläder eller schawlar, en skräddare sina fråackar eller pantalonger, en restauratör sina anrättningar eller en parfumör sina pomador och essenser rekommenderade, så går han till någon känd vaudeville-författare och denne inför mot pengar och god: ord i någon passande scen annonsen, utan att den större publiken märker afsigten. Två unga personei t. ex. uppträda i en vaudeville, och under deras samtal instörtar en tredje på scenen med orden: Åndtligen har jag återsett henne; efter ett års fåfänga bemödanden och otroliga, obeskrifliga ansträngningar har jag återsctt henne. Jag har sett henne och skall aldrig glömma detta det lyckligaste ögonblick i mit! lif. Aldrig! Hvilket behag i hvarje at hennes rörelser, hvilket förtrollande språk, hvilken enkelhet och smak i hennes toilett! Hon lemnade just Herr Dubois magasin, Rue Vivicune 39: ni känner detta praktfulla (med stigande emphas). detta oförlikneliga magasin, utanför hvilket blomman af den förnäma verlden dagligen gör queue, o. 8. v. I ett annat stycke gör någon om en af sina vänner, som genom sitt giftermål kommit till stor förmögenhet, ungefär följande skildring: Han var iattig som en kyrkråtta och en god middag var för honom en lycklig tilldragelse. Han bar beständigt en kaffefärgad rock af en obeskriflig sagon och svärt tilltygade ärmar. Hans hatt, på hvars bord en hel theservis kunnat få rum, hade redan antagit den der bronsfärgen, som förråder den obotligaste sjukdom, neml. stor ålderdomssvaghet. Hans eravatte såg ut, som om man redan hängt ett dussin skälmar i den, och när han gick öfver boulevarderna, sväfvade han i beständig ångest att de lesnadströtta sulorna i hans bekymmersbekajade stöflor skulle blifva liggande vanmäktiga på gatan. Men sedan han gift sig till 100,000 fr. i årlig ränta, det är något, — och en hustru på köpet, som han siger sig älska, lefver i vår goda stad Paris ingen dödlig, som går upp mot honom i att göra kostnader. Hans rockar äro verkliga mästerstycken af alla skräddares mästare, Herr Firmin, hans lackerade stöflor utgå från Herr Duratona verkstäder, Bonlevard des Italiens, Herr Duranton, vom, i parenthes sagdt, ej är någon skomakare, utan en verklig konstnär och en konstnär full af Dy, frappanta ider. o. s. v. Då nu sådane stycken, när de råka att behaga, gifvas minst 50 gånger efter hvarandra, så kan man lätt tänka sig nyttan af ett dylikt sätt att rekommendera sina varor hos publiken. a sn