Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 juni 1856, sida 1

Under hela den sistförflutna tiden hade jag lefvat i uppenbar fejd med Tyfajefft — han skulle otvifvelaktigt förvist mig till Kai eller någon annan dylik öken, om han ej sjelf blifvit bortjagad; Jog behöfde således icke ändra mitt uppförande mot honom. Men de andre — samma menniskor, som nyss förut sänkt hatten ända till marken, då de fingo sigte på hans vagn, — som lystrat till hans minsta vink, familiärt zmålett åt hans hund och bjudit hans kammartjenare snus ur sina egna dosor — desse helsade nu knappt på honom och utbasunade till höger och venster hans : skurkstreck, hvilka de underdånigst och efter bästa förmåga hjelpt honom begå. Allt detta är så gammalt och upprepas så ofta i da tider och i alla länder, att vi nästan nödgas beirakta denna låghet såsom ett allmänt drag i den menskliga karaktären — åtminstone så vanligt att man ej bör förvånas deröfver. Derefter kom den nye guvernören — ett väsen af helt annan art — en högvext man på omkring 50 år med ett behagligt leende ansigte. Han uttryckte sig med grammatikalisk noggrannnet, vidlyftigt, omständigt och med en klarhet, som