Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 juni 1856, sida 1

Slutligen slog min förlossningstimme. I denna aflägsna ort hade jag bland de yngre köpmännen funnit några trofasta vänner, och jag är öfvertygad, att de ännu erinra sig mig, att de ännu ej glömt våra trefliga samqväm. De täflade om att visa deltagande och välvilja för den törviste. Flera slädor följde mig till den första stationen, och oaktadt mina invändningar sullpackades min slida med en hel laddning af vin och matvaror. Följande morgon ankom jag till Jaronsk. Derifrån går vägen genom ofantliga granskogar. Det var herrliga månljusa nätter, och slädan ilade raskt öfver den spegelglatta snön. Sädane skogar har jag sedan aldrig sett; de sträcka sig utan afbrott ända till Arkangelsk, hvarifrån renar stundom sörirra sig ända till Wiatka. De lodräte och smärta granarne tågade förbi min släda, likt en ofantlig armå af jettestora krigare. Man faller i sömn och vaknar åter — granregementerna marchera ännu i rask takt förbi slädan och skaka då och då litet snö från sina högburna hufvuden. Derefter komma vi till posthuset, beläget i en liten uthuggning uti skogen. Den lilla hyddan bakom träden tyckes ha gjort en lusttur i den vackra skogen och förirrat sig från sina kamrater. Hästarne skaka sina bjellror; tvenne Tscheremissgossar komma springande och gnida sina sömniga ögon; Wotniakpostkarlen grälar på sina kamrater i en hes diskant och ropar: Aida, dida (fortare, fortare), uppstämmer derefter en melankolisk sång, och — äter marehera granregementerna förbi slädan, hastigare än förut. (Forts.)