Styckegoåds. En märkvärdig åtrå att göra sig nytg. Verlden brukar just icke hafva något synnergt öfverföd på menniskor, som till andras nytta lja uppoffra sitt kära jag. Så mycket underligare ör det då förefalla, när en menniska dritver begät att göra sig gagnelig för menskligheten ända till lighet — ja, ända till vansinne. På ... gatan, i staden . . . bor en kapitalist. an är ogift och sysselsätter sig med kemiska förjk, ty han skulle gerna vilja skänka verlden någon gtig upptäckt, till ära för sitt namn. Åt denna räfvan har han redan offrat mer än hälften af sin jrmögenhet. Derunder lefver han måttligt och aner välgörenhet emot fattiga för sin skönaste sysselittning, för den enda njutning, som kan tillfredsälla hans menniskoälskande hjerta. Om hans sparsamhet kan man göra sig ett uuerligt begrepp, då vi anföra, att hans käpp är tretår gammal och ändå ser ganska välbehållen ut; h ett litet prof af hans välgörenhet är, att han talar skolafgiften för syratio barn och har åt 20 ttiga familjer skänkt en så stor summa att de tarft kunna lefva på räntan. Då i den staden, som är nog lycklig, att räkna imnde herre bland sina innevånare, koleran yppa: sig, skyndade han till en notarie, för att låta upptta ett testamente, deri han lemnade hela sin icke etydliga förmögenhet åt välgörenhets-inrättningar. Men när nu detta var bestäldt började han qväljas oro öfver,att hans döda kropp en gång skulle ligga onyt; i grafven. Funderande på huru han äfven såsom id skulle kunna blifva ett föremål för nytta och sgn, föll det honom in, att det ofta fins fattiga, som Jja sig åt anatomien. Han besinnar sig nu intet onblick, går till den förnämsta professorn vid mnde anstalt och undertecknar med verklig glädje kt formulär, hvarigenom han skänker gin kropp, etr döden, ät collegium medicum. Han kommer hem och ser redan, i andanom, sin lösa lekamen sönderskuren i oräkneliga bitar. ur ilka menniskans nerver, muskler, ådror och hela oppsbyggnad studeras, till nytta för menskligheten h läkarekonsten. Men, under det han sålunda betraktar sig i ett deles nytt tillstånd, stöter han på den frågan, art benen och köttet tar vägen, sedan den anatoska uppgiften är fulländad? Han skyndar då tillbaka till anatomie-professorn h ber honom ångestfullt om svar på denna sin ga. Då nu denne säger honom, att benen uppdas till bildande af ett skelett, men att köttet derot nedgräfves i jorden, blir han alldeles otröstlig. ki evärdliga tider stå der som skelett, att så utan nytta fortsätta sin existens, det vore dock alltför dröfigt. Andtligen gör han professorn det förslat, att lemna hans ben till en benqvarn. Professorn var det, aldrabelst för att bli af med svärmarn Nu går denne bem, lugnad och lyckliggjord vid :