Witberg hade bönfallit om att få rättfärdiga sig. Hans bön blef afslagen. Han gjorde ett utkast tiil en liten kyrka, och kejsaren befallde, att hans landsflykt skulle upphöra, likasom om man någonsin tviflat på Witbergs talang. Med hungersdöden för ögonen, gjorde han i Pe: tersburg ännu ett försök att försvara sin heder, men det misslyckades honom helt och hållet. Witberg vände sig till furst Galitzin. men denne ansåg för en omöjlighet att änyo upptaga processen och gat Witberg det råd att skrifva ett så ömkligt brei som möjligt till tronföljaren och bönfalla hos denne om understöd, men Witberg afslog detta bestämdt. Vintern 1846 var jag för sista gången i Petersburg och träffade åter den olycklige konstnären. IIan hade förlorat hoppet och företog ingenting, för att rädda sig ur sin förtviflade belägenhet. Hans hela väsen var likasom tillintetgjordt, och det enda, han med längtan ecmotsåg, var döden. — Hade jag icke hustrn och barn, sade han till mig vid afskedet, — skulle jag fly från Ryssland, vandra omkring jorden med min orden på bröstet och tigga om en allmosa med samma hand, som kejsar Alexander fordom tryckte. Jag skulle återgälda allmosan med en berättelse, huru man i Ryssland behandlar konstnären. Med dessa rader har jag åtagit mig och fullgjort detta värf. Witbergs mysticism hade sin källa i hans skandinaviska blod. Det var samma kalla svärmeri, som vi finna hos Svedenborg, och som liknar det glödande återskenet af solens strålar från Norges snöfjellar. Flera gånger var Witberg nära att omvända mig till sitt åskådningssätt, men min realistiska natur återvann snart sitt herravälde, Ack nej! mig blef