Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 juni 1856, sida 1

fot med grervinnan Orloff. Hon var en dotter at Alexis Orloff, densamme som strypte kejsar Peter III, och hoppades nu kunna frälsa sin faders själ genom att afträda sina omäteliga rikedomar — som Catharina med våld hade beröfvaf flera kloster — till Photius och hans kloster, och genom att hängifva sig åt det vildaste bigotteri. Runitschs och Magnitzis vilda ifver återtöll nu på deras egna hufvuden. Samma bibelsällskap, som den ena dagen upphöjdes till skyarne såsom religionens och moralitetens pelare och befordrare, blei den andra dagen stängdt, upplöst och satt i jembredd med talskmyntning, och ÅZions budbärare, som förut anbefalldes åt hvarje familjfader. förföljdes kort derefter värre än Diderot och Voltaire. Dess redaktör förvistes till Wiatka. Galitzin drog Witberg med sig i sitt fall. Mia kastade sig nu öfver honom, komitåen knotade, metropoliten klagade. generalguvernören brummade. Witbergs svar, hette det, voro öfvermodiga (öfvermodet utgjorde den vigtigaste anklagelsepunkten mot honom), och hans underhafvande bestulo byggnadskassan (likasom tjenstemäns stöld skulle varit nytt eller ovanligt att anföra vid en rysk process). För öfrigt är det sannolikt, att de under Witberg ställde tjenstemännen stulo djerfvare än vanligt, ty han var alldeles obekant wmed konsten att regera ett tukthus och hålla uppsigt öfver ett band titulerade tjufvar. I tio år utdrogs processen genom dejotroligaste ahsurditeter. Hvad kriminalrätten hade stadtästat, förkastades af senaten och omvändt, men den af ministåren nedsatta kommissionen gjorde slutligen sak i saken, i det den lemnade jundersökningarne åsido och förklarade Witberg skyldig. Han dömdes till iörvisning till Siberien.