Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 juni 1856, sida 2

RKUPALIOUI. CL BÅP IIKRHr0MdCH bIYyUTUSKOAUHUHIIS. att den kungörelse, som kallar dessa församlingar tillsammans, innan den publiceras, skall godkännas af stormakternas representanter i Konstantinopel, på det att man må kunna garantera befolkningarne i turstendömena en lika fullständig som oberoende representation. Jag får nu förklara, att jag saknar kännedom om den åtgärd, som divanen i Konstantinopel skulle hafva vidtagit och om hvilken min ädle vän nyss talat efter uppgifter i allmänna tidningarne. Jag tillägger, att tidningarnes depescher äro daterade d. 12 dennes; nu har regeringen bekommit depescher från lord Stratsord, som äro daterade d. 15 och som ej i det ringaste antyda att någon sådan åtgärd, som den i tidningarne omtalade, blifvit vidtagen. Det har töreslagits för de turkist e fullmäktige, att icke låta hospodarerna fungera längre än tills tiden för deras funktioner lupit till ända, d. v. s. fill Juni månads slut. De fullmäktige hafva blifvit ense om att detta var det klokaste, men att det i denna händelse skulle vara nödvändigt, att nämna kaimakancr. Jag tillstär att det i detta ögonblick är mig omöjligt att riktigt säga hvilket parti som tagits. Det tillkommer Porten att afgöra hvad som är bäst att göra för betryggandet al dessa länders lugn under denna kris, Lord Malmeshury säger sig halva fästningsverk blifvit raserade och f vit besintadt att så skulle ske. Lord Clarendon svarar, att det ej finues någon öfverenskommelse, som berättigar Ryssland, att rasera de fästningar i Bessarabien, som det skall öfverlemna åt Turkiet, hvarför han tror, att de skola förbli i det skick, hvari de befinna sig. Lord Lyndhurst frågar, om hospodarerna, i den händelse de ej få behålla sina funktioner som hospodarer, ej blifva åter anställde med titel af kaimakaner? Lord Clarendon. Om Porten, etter tilländalöpandet af hospodarernas fullmakt, finner lämpligt att nämna kaimakaner, följer deraf icke, att den skall anförtro denna funktion åt de nuvarande hospodarerna. Porten äger att dermed bekläda hvem den behagar. Lord Elgin begär, att de dokumenter och korrespondenser, som afse de atgärder regeringen vidtagit för försvaret af engelska kolonierna i Norra Amerika och enkannerligen Canada, måtte meddelas huset. Lord Clarendon beklagar att den ädle lorden i ett olägligt ögonblick väckt denna fråga. Ilan bedyrar derefter, att regeringen uppriktigt önskar att med Förenta Staterna bibehålla ett godt och hjertligt förhållande. Hvad central-amerikanska frågan beträffar hade dock regeringen ännu ej bekommit någ ar på sitt förslag att hänskjuta den till en k 58. IIan tillägger, att han med nöje hört af lord Elgin (f. d. general-guvernör i Canadan, som är i stånd att tala med full sakkännedom, att i alla klasser at Amerikas befolkning existera sympathier för England. Jag har, sade han, hört denna förklaring med så mycket större nöje som vissa i de officiella sphererna placerade män i Förenta Staterna uti kongressen fört ett språk, som, om det förts af en medlem af detta hus eller af en kronans minister, med rätta skulle hafva ansetts som en mans språk, den der bestämdt föresatt sig att bringa de begge länderna i krig med hvarandra. Men amerikanska folket har ingen del i de tänkesätt, hvarifrån detta språk emancrar. Jag är öfvertygad, yttrade slutligen lord Clarendon, att engelska folket lika uppriktigt som den ädle lorden (Elgin) önskar ett slut på dessa tvister. Jag kan försäkra, att så vidt det beror af mig. skola de äfven få ett snart slut, (Bifall). Å IIennes M:s regerings sida skall ingenting försummas för tillvägabringandet af en tillfredsställande lösning; om de underrättelser den ädle lorden för några dagar sedan erhållit äro grundade, om det är sannt, att hr Marcy och jag kunna i ett samtal på en halftimma lösa frågan, förklarar jag, att jag är färdig att gå hr Marcy till mötes och hafva ett samtal med honom på någon ö halfvägs emellan England och Amerika. (Munterhet och bifall. Huset antar lord Elgins motion om handlingarnes delgifvande. SPANIEN. En betänklig tvist hotar uppstå emellan detta land och dess gamla koloni, det numera sjelfständiga Mexiko. Anledningen är följande: 1853 slöts emellan de begge länderna en traktat, i hvilken Mexiko högtidligen förband sig att honorera de fordringar, som spanska undersåtare ägde af denna stat. Mexikanska regeringen vägrade icke destomindre att uppfylla sina förbindelist, att Ismails igar om det blifser mot sina spanska borgenärer. Detta var icke vackert, men Spanien hade icke rätt att beklaga sig så mycket deröfver, enär det sjelft just icke dokumenterat sig som någon ordentlig betalare. Men mexikanska republiken gick ett steg längre. Icke nöjd med att hafva brutit traktaterna, har den tvingat de spanska undersåtarne att till skattkammaren återställa de på innehafvaren nu lydande invisningar de erhållit. Största delen af dessa invisningar hade redan blifvit sålda till ett lågt pris, så att de icke kunde återställas, men mexikanska regeringen lät ligga beslag på så mycket af fordringsegarnes egendom som motsvarade invisningarnes nominella värde. Att gäldenärer icke vilja betala sina skulder, är icke något ovanligt, men det hör allt till det ovanliga, att gäldenären till på köpet plundrar sin fordringsegare och utmäter hans egendom. I Spanien har detta mexikanska regeringens beteende väckt en rättmätig harm. Cortes hafva lofvat regeringen sitt understöd i alla de åtgärder, den kan komma att vidtaga mot Mexiko. Till spanska sändebudet i Mexiko har adresserats en mycket skarp och kathea mAnn al unt Anm han Alall ITA?