Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 juni 1856, sida 2

———— ) Komediförsattaren Aristofanes lefde på denna tid. I hans komedi Bfolnen låter han den gamla goda tidsandan och den nya, af sofister förgiftade, uppträda personifierade mot hvarandra. I den dialog, som mellan dem uppstår, framlyser tydligt medvetandet af en härdad fysisk uppfostrans sedliga betydelse, och huruledes en försummad sådan äfven kan leda till moraliskt förfall. Den gamla tidsandan säger bland annat: Jag vill tala om forntidstukt, huruledes den var beskaffad, Då än jag var hörd uti rättvis sak, och blygsamheten var aktad. För det första så bördes ej piltens gnäll; han djerfdes ej kny eller knäppa, Sedan höfdes det stadens ungdom att till sin skola vandra i ordning, olutet led, lätt klädd, barfotad, om snön ock yrde som kornmjöl — — — — — — Det var detta i sanning, Hvarmed min uppfostrande hand att bilda förmått Marathoniska männer.