En rysk flyktings memoirer eller Statsfängelset och Siberien. Af Alexander Hertzen. (Forts. fr. föreg. N:r.) Bönderna härstädes äro föga tåliga och anses derföre af embetsmännen för oroliga hufvuden: men deremot kan landtpolisen såsom verkliga guldgrufvor betrakta Wotniakerna, Mordwinerna och Tschuwascherna — skygga och eländiga folkstammar. Kretsölverstarne fördubbla tributen till guvernörerna, när de få anställning bland desse olycklige menniskor, som de behandla på det mest nedriga och skamlösa sätt. Kommer en landtmätare af en eller annan orsak till någon Wotniakisk by, så kan man våga tio mot ett, att han gör halt, framtager ur vagnen sitt astrelabium, slår ned en påle i jorden och börjar lägga ut kedjan. En timma derefter är hela byn på benen: landtmätaren, landtmätaren! ropa bönderna i samma förskräckta ton, som det år 1812 ropades: Fransmännen, Fransmännen! Derefter infinner sig byns äldste, åtföljd af byns äldermän, för att aflägga ett besök hos landtmätaren, medan denne fortfar att arbeta. Den äldste träder då fram, beder honom icke göra dem ondt, icke beröfva dem deras jord, och landtmätaren är villig att bevisa dem denna lilla