äfven flertalet af de stammar, som under kejsarinnan Elisabeths tid blefvo döpte, fasthälla ännu i hemlighet sin vilda och mörka vantro. Deras gudstjenst reducerar sig till böner om ett eller annat materiellt godt: Gif, Jumala, att vår get må få två kid, att säden må gifva femte kornet, och att mina barn må få barn. Folket är nedtryckt under de oupphörliga striderna för dagligt bröd och erbjuder en sorglig och nedslående syn. Under sådane förhallanden är det ej underligt, att djefvulen (Schaitan) tillbedes jemte Gud. IIvartannat och hvarttredje år kör Isprawniken eller stanowojen genom deras byar med popen, för att undersöka om alla innevånarne gått till Herrans nattvard, eller orsaken till deras försumlighet. Då börja utsugningar och häktningar, och käpprapp falla tätt som hagel öfver de olycklige. Men framför allt gäller det att upptäcka spår till hedendom bland folket; har detta lyckats, börjar den andlige spionen ooh hans polisdrabanter att göra mörk dag,, indrifva ofantliga lösesummor och köra vidare, sedan de låtit allt förblifva vid det gamla, för att ej tillstoppa en så rik inkomstkälla för framtiden. Efter ett par års förlopp infinna de sig åter med kors och piska. År 1835 beslöt den helige synoden att frälsa Wotniakerna från den eviga fördömelsen och till den ändan utskicka missionärer, för att omvända de tscheremissiska hedningarne. Denna omvändelse är typen på en rysk regeringsåtgärd: fagade, dekoration, blague, lögn, lysande rapporter och — stryk. Mitropoliten Philaret utsände såsom missionär en slug prest vid namn Kurwanowsky, som, förtärd af den ryska nationalsjukdomen, äregirigheten, grep saken an med största ifvor och heslöt att, kosta hvad