tjenst med en ersättning af lumpna trettio rubler. Bönderna blisva alldeles förtjuste öfver att slippa för så godt köp, komma med penningar och — landtmätaren kör till nästa by. Händer det, att Isprawniken eller Stanowoyen ) finna ett lik på sin väg, släpa de det under ett par veckors tid — tack vare kölden, som gör detta möjligt — omkring i Wotniakernas byar och påstå på hvarje ställe, att de just nyss funnit liket i grannskapet, och att domstolsundersökning med det snaraste skall öppnas i denna misstänkta kommun. Med största glädje gifva då Wotniakerna sin sista skilling, för att slippa detta krängel. Men stundom blir utgången helt annan än den rofgirige tjenstemannen väntat. Några år före min ankomst till Wiatka, kom en Isprawnik, som företrädesvis lagt sig på detta industriknep, med en död kropp tiil en rysk kommun och fordrade, om jag ej misstager mig, en lösesumma af tvåhundra rubler. Starosten sammankallar bymännen. Desse ville ej gifva mer än hundra. Isprawniken fordrade ovilkorligt tvåhundra. Då blefvo bönderna förtviflade, inspärrade honom och hans två skrifvare i tingshuset och hotade att innebränna honom, om han ej blefve rimlig och emottoge deras hundra rubler. Men Isprawniken ansåg alltsammans för en tom hotelse. Bönderna lade då halm rundtomkring huset och räckte Isprawniken på en stång sitt ultimatum: det vill säga en banknot på hundra rubler, men den hjeltemodige tjenstemannen afslog hvarje underhandling. Då skredo bönderna till verket, tände eld på halmen och uppbrände de tre ) Den förre polismästaren i ett distrikt, den sednare i en kommun.