Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 maj 1856, sida 2

ett stycke papper och ur detta två eller tre guldmynt och lägger dem under djupa bugningar på bordet. — Hvad skall detta betyda, JermolayåsGregoriewitsch? — Rädda mig, berre, rädda mig! — Nå, så tig då, tig, säger jag! Hvad är på färde? Jag fattig syndig menniska säger väl icke nej till en liten gärd af erkänsla: lönen är liten och man mäste lefva; men gör man det, så skall det också vara för något ordentligt ... Huru skall jag kunna hjelpa dig? . . Hade det varit en tand eller ett refben, som du slagit in på din granne, hvem vet, om icke då .. men midt i ögat! ., Tag dina penningar tillbaka, Jermolay Gregorewitsch, Bonden är förkrossad. Men skulle det ändå icke låta sig göra? Låt se! Jag kunde tala med mina kolleger om saken ocheaskrifva tillstaden (guvernementsstaden). Möjligtvis kommer saken att dragas inför guvernementsrätten, der jag har vänner och bekanta, som nog skola göra allt, som står i deras magt... Men de äro icke sädane karlar som du och jag, Jermolay; hos dem kommer man ingen väg med ett par guldmynt. Bonden lefver åter upp. — Mig skall du icke gifva något, men dem kan du icke bjuda mindre än två grå. — Herre min Gud! Huru skall jag kunna skaffa så mycket penningar! Fyra hundra rubler i dessa hårda tider . . — Straffet kan blifva ändradt med hänseende till din ånger och ditt rusiga tillstånd ... Men det lefver också menniskor i Siberien . . Visserligen kunna de två hästarne, den ena kon och fåren göra det,