Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 maj 1856, sida 1

—— — ö — Herre, herre, ni har rätt! Vi äro stora syndare och ha supit upp pengarne. — Visste jag icke det! Utompä mig gån J icke, barn. — Nej, nej, fader, ni är vår öfverman, sade den äldste af tjufvarne och betraktade min företrädare med oförställd beundran. Men derför fick också min företrädare Wladimerskorset. — — — Tillåt mig en fråga, sade jag till polismästaren, som berättade ofvanstående händelse; — hvad menas med två pipors tid? — Det är ett sädantder 7familjärt? uttryck, som begagnas oss emellan. Jag skall förklara, hvad jag menar dermed. Det blir nämligen rasande tråkigt i längden att stå med armarne i kors och räkna pryglen, när domen verkställes; man tänder derför sin pipa, och vanligtvis är straffet öfverståndet, när pipan är utrökad Men vid utomordentliga tillfällen upprepas straffet, så att kanaljerna trakteras under en tiderymd af två pipor. Profossen känner sin sak och vet nog, huru många slag syndaren skall hafva. Såsom ett motstycke till detta slag af embetsmän vill jag teckna dess motsats, ett species af milda, medlidsamma, tama embetsmän. Bland mina bekanta var äfven en gammal ärevördig f. d. kretsöfverste, som blifvit afsatt, emedan hans embetsverksamhet händelsevis råkade att bli närmare känd på högre ort. Han försörjde sig med ast skrifva böneoch klago-skrifter, inlagor o, s. v.