Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 maj 1856, sida 2

—A — j kunnå öiverbevisas om något, lösslappte. De fängelser, i hvilka politiska fångar förvaras, bevakas af Österrikare, och om någon af dessa oskyldiga och olyckliga menniskor bedja att få köpa något bättre mat, svarar fångvaktarn, att fångkosten är god nog åt dem.De arresterade tillhöra i allmänhet de arbetande klasserna. Då någon sådan person häktas, blir verkstaden, i hvilken han arbetat genast stängd, och hela familjer sålunda straffade med anledning af blotta misstanken mot en enskild person. Om någon medlidsam vän vill skaffa en fånge någon hjelp, blir han sjelf fängslad såsom dender visat sympali för en misstänkt person. Arresteringen af 50 unga män, som under eskort blifvit skickade till fästningen Mantua, har väckt allmän harm och förbittring i sinnena. Österrikiska auktoriteterna sjelfva erkänna, att den enda orsaken till deras häktande är den, att de tros hylla vissa politiska principer, som ej fullt öfverensstämma med dem, som omfattas af Parmesanska styrelsen. Österrikiske generalen har förklarat, att de ej skola underkastas ransakning, utan helt enkelt förvaras i Mantua, tilldess de gifvit tillfredsställande bevis på bättre känslor mot sin lagliga regering. Några af desse olycklige ynglingar arresterades af misstag, men på de föreställningar, som härom gjordes, svarade general de Crenneville, att han var ledsen deröfver, men ej kunde hjelpa dem, emedan det vore farligt att medgifva, det auktoriteterna kunna begå ett misstag. Grefve do Crenneville har tillåtit hertiginnan tillsätta en krigsrätt, bestående af parmesanska officerare, för att förhöra och döma de anklagade. Detta medgifvande frän den österrikiske generalens sida är emellertid lätt förklaradt. Han vill nämligen, att den skymf och vanära, som måste kastas på domaremagten i dylika rättegångar, skall falla på Parmas styrelse, och att den allmänna förbittringen skall riktas åt detta håll. Crennevilles inflytande på krigsrätten är icke mindre för det, ty auditören är Österrikare, och denne ensam leder ransakningen, visiterar fängelserna och är krigsrättens ledande ande. Med ett ord: hertiginnan är blott den skenI bart regerande i Parma; hela magten ligger i den österrikiske generalens händer. Detta sakernas tillstånd är emellertid ej följden af en coup de main från Österrikes sida, utan frukten af en länge öfvertänkt och förberedd plan, hvars syfte är att göra den österrikiska ockupationen af hertigdömet permanent. Planen är skenbart rättfärdigad genom de stipulationer, som Wienerkabinettet påtrugat regenterna i Parma och Modena: genom ett hemligt fördrag, slutet i Milano år 1847 melJan dessa regeringar har Österrike åtagit sig att tillsända Parmas och Modenas furstartrupper och understöd, när desse begära det, på det vilkor, att de aldrig skola vända sig åt andra håll med en sådan framställning. I en annan stipulation förbehåller sig Österrike rättigheten att militarisht ockupera hertigdömena, när helst det finner sådant nödvändigt för sina politiska planer. I förra fallet skola hertigdömena sjelfva betala ockupationen, i sednare fallet Osterrike. Med stöd af dessa fördrag tror sig Österrike hafva rättighet att behandla hertigdömena såsom egna provinser, och i sjelfva verket äro hertigarne nu ingenting annat än österrikiska ståthållare i sina stater. Det vill Synas, som om Europa ej har anledning att uppträda mot ockupationen, enär den grundar sig på en fri öfverenskommelse mellan Parma, Modena och Österrike, men å andra sidan kan det ställas i fråga, huruvida ej ockupationen är ett öpI pet våld på de stipulationer i Wienerfördraget, hvilka åsyfta en politisk jemvigt i Italien. ORIENTEN. I Marseille hafva underrättelser från Konstantinopel af den 8 och 12 liktidigt inträffat och Triest har man bekommit underrättelser från Turkiets hufvudstad af d. 16 dennes. Motsägande notiser äro fortfarande i omlopp om Portens beslnt beträffande fnretarna ÄröTÄF oc