Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 maj 1856, sida 1

Mot allt, som liknade aristokrati, hyste Tyfajeff ett djupt och rotfast hat, ty han sjelf hade smakat bitterheten af en obemärkt härkomst. Krigsministern Araktschejeffs sekreteriat, som för hvarje annan var en galer eller pinobänk, hade för Tysajefs blifvit frälsningens hamn. Förut hade ingen visat honom den ringaste höflighet; han hade endast blifvit begagnad till de obetydligaste arbeten. Då han tjenstgjorde vid intendenturen, var han skottafla sör officerarnes infall och elakheter, och i Wilna slog honom en öfverste på öppen gata med sin ridpiska i ansigtet. Allt detta bar bittra frukter i skrifvarens själ, dä ordningen kom till honom att chikanera och plåga sin omgifning. Framförallt älskade han att förödmjuka och plåga personer af gammal adel. Från Perm hade hade han blifvit förflyttad till Twer, sedan permska adeln, i trots af sitt trälsinne och jemmerliga feghet, slutligen ej längre kunde uthärda att krypa och sparkas af tyrannen. Adeln petitionerade hos regeringen om hans förflyttning, och följden blef, att ministern Bladow gaf honom styrelsen öfver guvernementet Wiatka. Här kände sig Tyfajeff riktigt i sitt esse, ty här funnos inga andra än embetsmän, bränneriförpaktare, bergverksegare och åter embetsmän, så många att det var lust deråt. Alla bäfvade och bugade, när han visade sig, alla kröpo och lystrade vid hans minsta ord; vid alla bröllopp och barnsöl var första skälen egnad Hans excellens Tyfajeff.