undergå 28 dagars fängelde vid vatten osh Öröd. Siyckegode. En märkvärdig blind. Om en i Ragunda socken af Jemtlands län boende bliud torpareson, berättar Dilettanten föliande: vhlenrik Ljungberg, nu 30 år gammal, visade redan som barn, churu blind, fallenhetiför slöjd. Sedan han först af sina föräldrar utam ill lärt sig kateehesen och inhämtat det nödvändigaste af vår kristna troslära, började han att öfva sig i svarfning, hvari-Ä nan numera hunnit till en ovanlig färdighet. Utom det att han af trä förfärdigar de mest välformade ljuskronor, ljusstakar, blomkrukot, dosor, rullar, burkar m. m. har ban tillika lärt konsten att betsa oc h, polera dessa pjeser med hvilken färg som erfordras och detta allt med en sådan skicklighet, att mången svarfsvare med syn och ganska lång öfning ej skulle kunna öfverträffa honom. Men om detta i och för sig sjelfrär förundransvärdt, huru mycket mera förvånad skulle läsaren icke blifva om man vero i tilfälle att göra honom ett besök pi hans verkstad. Ljungberg skulle då föra sin gäst till ett liter mörkt rum, dit nästan intet ljus intränger hvarken vinter eller sommar. Det är mörkt som om natten. man ser intet föremål; men Ljungberg han är hemmastadd därstädes och beskrifver hvarje föremål i rummet, uppsöker hvilken pjes som man önskar erhålla af hvad han bearbetat, nämner dess namn, dess form, dess färg. För att förvissa sig om san ningen af Ljungbergs uppgifter, bör man vara försedd med ljus och lyckta och man skall då med förundran finna, att Ljungbergs uppgifter äro fullt sannings-enliga. Man får derjemte se med hvilken säkerhet han hanterar sitt svarfjern, uppsöker de ämnen som skola bearbetas o. s. v, På väggen i verkstaden hänga en hop flaskor med olika innehåll af färgblandningar. Tillfrågas han om dessas innehåll, så pekar han, lika fermt och säkert som en seende, på hvar och en af dem ock beskrifver hvad de innehålla. Ensam går han till skogen och uppsöker de ämnen som han behöfver till svarfning; ensam vandrar han och till närmaste byar och uppsöker der, utan någon annans ledning de personer, han önskar träffa, Han biträder sin moder med uppassning vid vägbommen för uppbärande af bro-afgiiten, då han ganska säkert vid emottagande af penningarne bestämmer och uppgifver deras värde. Har den resande färdats der förbi engång förut och då gifvit sitt namn tillkänna, och nu blott helsar; goddag! så igenkänner den blinde genast på rösten och uttalet den resande och nämner honom vid namn. Sommartiden finner man honom ofta på flodstranden sysselsatt med metning och stundom klättrande på ganska branta slippriga ställen med förundransvird skicklighet. Gör man honom besök i hans boning vid något tillfälle, då han är ledig från arbete och finner sig road af att något samspråka med honom, så blifver man trakterad med de intressantaste och mest underhållande historier och berättelser, hvilka han berättade med största sammanhang och ledighet. Med ett ord: minne känsel och hörsel äro hos honom uppöfvade till en ovanlig hög grad. — Ehuru han alldrig genom synen fått göra bekantskap med den yttre verlden och den herriga skapelsen, känner han likväl och vet ganska mycket derom. Genom andras berättelser synes han i sitt inre hafva gjort sig en ganska tydlig åskådning och föreställning om allt som omgifver honom; äfvenså om menniskornas samlif, styrelse, seder och pligter. Han är arbetsam, stilla, fredlig och glad och ett inre ljus och andligt lif tyckes helt och hållet hafva genomträngt hans väsende. Genom sin förnöjelse och glädje i Gud, finner han en rik ersättning för hvad han i yttre hänseenden saknar. Med alla dessa egenskaper har denne märkvärdige man, i stället för att vara sina anhöriga till en börda eller plåga, hittills varit dem ett stöd och en hjelp. Daguerreotypien i rättvisans tjenst. Christiansand är troligtvis det första ställe i Norge, der Daguerreotypien blifvit använd i rättvisans tjenst. En misstänkt syndare ifrån Skien blef nemligen gripen i Christiansand och skulle derefter enligt vanlig norsk rättegångsväg transporteras till sin hemort för att konfronteras och synas. Men för att spara alla dessa vidlyftigheter och omkostnader, lät man daguerrcotypera den misstänkte, sände åstad porträttet, och efter kort tids förlopp återkom det med det besked, att det alldeles icke var densamme som man ville hafva fast. Han slapp således den tresliga rekreations-kuren och staten sparade sina penningar. Galanteri hos SVamer. Om svanernes galanteri berättade hr J. G. Fischer i ett offentligt föredrag, som han nyligen höll i Stuttgart öfver fåglarnas lynnen och karakterer, följande exempel: Jag har en gång uti öfra sjön af de kungliga anläggningarne uppmärksamt betraktat ett par svaner, hvarvid hannens galanteri emot honan syntes mig helt nytt och öfverraskande. Hannen hade icke öga för något annat än honans rörelser; honan nedböjde sitt hufvud, hannen gjorde på samma sätt; honan drack, hannen likaså; honan plockade gräs vid stranden, hannen äfven. Allt det der skulle väl ej betyda annat än: hvad du gör, det behagar äfven mig. Honan lät en grästapp falla och samm vidare, hannen upptog grästappen, samm efter honan och nedlade tappen i vattnet framför henne; honan tog den och drack ånyo. Icke nöjd att dricka efter på vanligt sätt, lade hannen sin hals öfver honans och drack, för att visa, att vattnet äfven på andra sidan om honan smakade honom.