Rättegångsoch Polissaker. För de fleste af våra läsare torde det vara bekant att nya stadganden om ansvar för stöld och snatteri samt rån tillkommit och varit gällande sedan den 16 September 1855, då Kongl. Förordningen den 4 Maj samma år rörande ansvaret för dylika förbrytelser, från predikstolarne inom riket upplästes. Huruvida den sälunda kungjorda nya förordningen, som väl upphäfver förut befintliga stadganden angående stöld, snatteri och rån, må tillämpas å förbrytelser af omförmälte egenskap, begångna under den tid, gamla lagen gällde, derom tro vi att åsigterna varit delade, ehuru vi ej förrän i dessa dagar haft tillfälle inhemta något af domstolarne afgjordt mål, der olika meningar i berörde hänseende blifvit uttalade. Straxt efter omnämnda nya förordnings kungörande fanns uti en af de i hufvudstaden utkommande större tidningar införd en artikel i ämnet, som, efter hvad vi vilja minnas, gick derpå ut, att den nya författningen ej borde kunna tillämpas å brott, hvilka blifvit föröfvade före densammas kungörande, ehuru de af en eller annan orsak ej kommit att dessförinnan afgöras; utan borde å dessa brott den lag, som vid deras begäende gällde, vinna tillämpning, sä vidt den ej blifvit i vissa delar uttryckligen förklarad icke vidare få af domstolarne tillämpas. (Såsom om kyrkopliktens upphörande; Kongl. Kungörelsen den 4 Maj 1855. En sådan åsigt synes väl ock vara lika enlig med i allmänhet antagne grundsatser att en ny lag icke kan ega retroaktiv verkan, som med billigheten. Emellertid förnam man, efter hvad artikelförfattaren upplyste, att hufvudstadens domstolar uti meddelade utslag visat sig vara af en mening, motsatt artikel-författarens. Så har äfven förhållandet varit vid härvarande domstolar. Dessa hafva, utan afseende på om de under deras pröfning komna tjufnadsbrotten varit långt före den nya författningens kungörande begångna, rangakningen derom förut påbörjad och brotten äfven af de tilltalade från början erkände, ehuru ransakningen af tillfällige och ej af de tilltalade beroende orsaker måst uppskjutas, likväl, när dom meddelats och detta skett efter den ifrågavarande författningens kungörande, tillämpat densamma. Såsom antydt är, ha vi nu emellertid kommit i erfarenhet af ett mål, der den af omnämnde artikelförfattaren hyllade åsigt vunnit stöd, och hvilket mål vi anse oss böra här referera. Vid stadens Rådhusrätt tilltalade Stadsfiskalen, v. Häradshöfdingen H. Hansson pigan Ch istina Johansdotter från Moen för det hon under marknaden härstädes den 17 April 1855 å kungstorget ur ficka tillgripit, från pigan Maria Claesson på Rydholm 71 rdr, från Pehr Anderssons i Lexby hustru Cornelia emellan 7 å 8 rdr samt från hustrun Carolina Kjellman på Wettersvik en till 24 sk. värderad portemonnaie med deruti förvarade 7 rdr 32 sk., allt rgs. Rådhusrätten fann i slutligt utlåtande den 26 Januari innevarande år Christina Johansdotter vara förvunnen om sådan delaktighet i de från målsegarne föröfvade, ifrågavarande tillgrepp, att hon borde jemlikt 18 2 mom. i kongl. förordningen den 4 Maj 1855 stå tjufsrätt, för ett penningebelopp sammanräknadt utgörande 52 rdr 42 sk. 8 rst bko; iföljd hvaraf rådhusrätten, med tillämpning af 1 och 14 585 i åberopade kongl. förordning dömde Johansdotter, som en gång förut blifvit straffad för tjufnadsbrott, att nu, för andra resan stöd till nyssnämnde belopp, böta tre gånger detta belopp med 152 rdr 32 sk. till treskiftes eller, i brist af tillgång härtill, i stället hållas 28 dagar i fängelse vid vatten och bröd, samt i hvad fall som helst, undergå två års straffarbete. Öfver berörda utslag anförde Johansdotter besvär hos Göta Hofrätt, som den 9 sistlidne April meddelat utlåtande af föjande lydelse: Kongl. Hofrätten, som granskat handlingarne, finner väl, lika med Rådstufvurätten, klaganden vara förvunnen om sådan delaktighet uti ofvanförmälde från mälseganderne Maria Claesson, Carolina Kjellman och Cornelia Andersson föröfvade stölder af gods och penningar till värde och belopp af 52 rdr 32 sk. 8 rst, att klaganden bör derföre ansvara såsom för tjufnad; men enär nämde stölder blifvit begångna den 17 April 1855 och således före tillkomsten af den utaf rådstufvurätten tillämpade kongl. förordningen den 4 Maj samma år, pröfvar kongl. hofrätten, vid jemförelse af denna kongl. förordning med den lag, som gällde å den tid ifrågavavarande brott föröfvades, eller 40 kap. 3 och 41 kap. 3 9