Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 maj 1856, sida 1

Men vi ätervända till Wiatka. Kontoret i Wiatka var för mig en större pina än sängelset i Moskwa. Hvad som gjorde det så odrägligt var icke arbetet utan luften i detta förpestade sällskap, med hvilket jag här måste blanda mig, och den qvalfulla tanken på en så illa använd ungdomstid. Alinizin uppförde sig vidare höfligare än jag väntat. Han hade nämligen sjelf studerat vid universitetet i Kasan och derstädes insupit en tillbörlig aktning för bildningen, hvilket han också visade, hvarhelst han jann densamma. Men på kontoret sutto dessutom ett halft dussin råa okunniga skrifvare, som hade lika oklara föreställningar om moralitet som om bildning. Såsom söner af skrifvare och andra underordnade tjensten är voro de vana att betrakta tjensten? såsom en födkrok, och de lifegne bönderna voro för dem ingenting annat än svampar, som de pressade. De läto muta sig med tjugo — — fem och tjugo kopeker, sålde akter och begingo med ett ord alla möjliga gemenheter. Min betjent kom till mig och beklagade sig öfver, att han nu ej längre kunde få sig ett parti biljard, emedan tjenstemännen ständigt bedrogo hönom och han likväl ej vågade genomprygla personer, som hade officersrang. Med sädane menniskor måste jag lefva och arbeta hvarje dag från kl. 9--10 förmiddagen till kl. 6—8 om aftonen. Utom Alinizin, som var kontorets chef, fanns der ännu en förman för skrifvarne, en temligen godmodig person, som alltid var drucken och knappast kunde läsa och skrifva. Vid samma pulpet som jag sutto fyra skrifvare, med hvilka jag var tvungen att tala och umgås med en viss förtrolighet, och detsamma var egentligen förhållandet äfven med do öfrige. Ty oberäknadt