Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 maj 1856, sida 1

att de skulle ansett det för högmod, om jag hållit mig på afstånd från dem, och helt säkert förr eller sednare skulle hämnats på mig, är det omöjligt att tillbringa största delen af dagen i sällskap med personer, utan att blifva bekant med dem, och man glömme icke heller, huru småstadsfolk biter sig fast vid alla främlingar, isynnerhet dem, som komma från hufvudstaden. Och då nu till dessa tvenne intressanta egenskaper af främling och hufvudstadsbo kommer den tredje att hafva varit hjelte i ett eller annat pikant äfventyr! Siundom. sedan jag tillbragt hela dagen i detta helvete, kom jag hem i ett slags andlig försoffning, kastade mig på min soffa och kände mig olycklig, utmattad, förnedrad, oduglig till hvarje andlig eller lckamlig ansträngning. Jag längtade innerligt efter mitt fredliga fängelse med dess avafva luft, jerngaller och gendarmer: der var jag fri, gjorde hvad jag ville, utan att någon lade hinder i vägen; istället för ligsinta menniskors dumma skämt herrskade der dödstystnad och oafbrutet lugn. Och när jag då betänkte, att jag efter middagen måste återvända till samma helvete och i morgon börja samma lefnadssätt på nytt, då blef jag mången gång betagen af raseri och förtviflan. Jag drack vin och bränvin, för att döfva mina känslor. Och alltsomoftast kom än en, än en annan af mina Pkolleger, för att en passant fördrifva tiden hos mig, tilldess vi åter skulle gå till kontoret. Efter några månaders förlopp blef detnågot drägligare. Det ligger ej i ryska karakteren att en längre tid plåga en menniska, om det ej är personliga eller pekuniära omständigheter med i spelet. Detta är emellertid ej regeringens skull, utan ligger i den ryska trögheten och tycket för laisser-allerv. De ryska embetsmännen äro nästan alla fräcka och tölp