— —— FF SPANIEN. Den anda, som råder inom den nuvarande kejserliga regeringen i Frankrike, är alltför bekant, för att man ej är berättigad till den farhåga, att Napoleon, sedan kriget nu ej längre tager hans uppmärksamhet j och krafter i anspråk, skall uppträda såsom en verksam fiende mot den konstitutionella ordningen i Europa. Hans genom ministern Walewsky utförda anfall mot belgiska tryckI friheten är fösta steget på denna bana. Andra mera obemärkte, men i sin väg storartade försök att korrumpera, vilseleda eller under sitt inflytande bringa de vigtigare organerna inom europeiska pressen hafva på sednaste tiden blifvit föremål för allmänna uppmärksamheten. Det är bekant, att åtskilliga utländska dagblad af större inflytelse blifvit köpte af franska regeringens agenter: andra hafva blifvit uppsatte och utgifvas på dess bekostnad. I Paris har dessutom under reg:s auspicier bildats ett slags centralbyrå för fabricerande af tidningskorrespondenser; byråns personal är J ufvudsakligen rekryterad af f. d. polismän och afsigkomne skribenter, samt håller kringresande agenter, som hos de större utländske tidningarne kringbjuda dess varor. Fyör någon tid sedan uppsattes i Madrid en tidning på franska språket benämnd Journal de Madrid. En artikel, som denna tidning innehöll den 2 Maj, — samma dag, på hvilken spanska armeen, folket och styrelsen firade nationens uppresning mot sina förtryckare — har i nämnde hufvudstad väckt stor sensation, emedan den anspelar på ingenting mindre än en fransk inblandning i Spaniens angelägenheter till absolutismens fördel. så heter det bland annat uti ifrågavarande artikel: Kejsar Napoleon vet, att allt förståndigt folk i Spanien älskar de kejserliga institutionerna; han vet, att de alla äro benägna att bringa halföns politiska inrättningar i samklang med Frankrikes, och för att underlätta detta sparar kejsaren inga bemödanden. Genom att knyta de vänligaste förbindelser med spanska styrelsen och beskydda Spaniens nordliga provinser mot anhängarne af (den carlistiska) absolutismen, genom sina försök att underlätta den diplomatiska förbindelsen mellan Madrid och St. Petersburg och genom att tillåta vesterns rikedomar inströmma på spanska affärsmarknaden, genom allt detta, säga vi, har kejsar Napoleon inför Europa åtagit sig ansvaret för Spanjorernas framtida uppförande. Han beskyddar dem, utan att begära den minsta uppoffring af deras friheter, förutsatt att dessa ej urarta till sjelfsväldiga öfverdrifter, och att halfön, 8:yrd af en anda, som nu åter söker störa verldens lugn, icke blir en orsak till oro för Europa och fara för regeringarne. Men om så blir förhållandet, så är det otvifvelaktigt, att vestern och flertalet af Spanjorerna sjelfva skola inskrida mot revolutionärerna, och ingenting skall kunna hämma 100,000 Fransmäna marsch, skickade för att bekämpa revolutionen. Utgifvaren af Journal de Madrid är cn f. d. fransk flykting vid namn Hugdmann, som efter statskuppen den 2 December begaf sig till Spanien. Han utgaf i Madrid först en demokratisk tidning, men efter några månaders förlopp blef han benådad, återvände till Paris, hade der sammankomster med åtskilliga inflytelserika personer och återvände derefter till Madrid, försedd med en tillräcklig summa för att utgifva sin tidning i stor skala med korrespondenter c. och såsom organ för Napoleons regering. Det är eget nog, att franska styrelsen, under det den beklagar sig öfver en del af belgiska pressen, med tystnad låter en dylik tidning som den ifrågavarande offentliggöra artiklar förgripliga mot spanska folkets oberoende, utan att söka vederlägga den allmänna tanken, att detta sker med franska regeringens goda vilja. NEAPEL. Till Times skrifves från Neapel under den 5 Maj Då Europas uppmärksambet i närvarande ögonblick mer än någonsin är riktad på ställningen i Italien, vore det en pligtförseelse, om jag förbiginge något faktum, som kan bidraga att bilda en riktig föreställning om tillståndet härstädes. Jag är öfve:tygad, att något steg till dess förbättrande aldrig skall tagas; konung Ferdinand är, för att ej säga något mera, blind för nödvändigheten af en förändring. För kort tid sedan sökte flera medlemmar af rojalistiska partiet öfvertala konungen att beträda en annan styrelseväg. Deras råd voro fruktlöse. Såsom en sista resurs skickade de kardinal-erkebiskopen till honom. Ers Maj:t, sade denne, ert folk är missERNER 7