—— —— Ä————————-————— tjenare att bära in hundens skinn, ty allt det öfriga befann sig i de permska magarneHalfva staden var länge sjuk af vämjelse efter denna måltid. Emellertid körde Dolgoruki triumferande till Werchoturje, glad öfver att ha spelat sina gode vänner, tjenstemännen, ett puts. Denna gäng transporterade en tredje resvagn en hel hönsbur furstens höns reste med extrapost. På vägen förvexlade han den ene postmästarens böcker med den andres och förändrade siffrorna i dem, så att ban gjorde hela postinrättningen och dess tjenstemän halfgalne ... Mänga af dem hade haft svårt ändå att hälla räkenskaperna i ordning. Den dödande tomhet i det offentliga lifvet och den uppbrusande flyktighet och ostadighet, som den alstrar, äro orsaken till de många vidunderligheter i karakterer och seder, som man påträffar i Ryssland. I Suwarows kråkor och Dolgorukis hundpastej, i Ismailows vilda upptåg och Mamanows godmodiga narrstreck likasom i Tolstois, Amerikanarens, fräcka utsväfningar, öfverallt hör jag samma röst, hvilken dock hos flertalet af oss qväfves genom bildningen eller arbetet. Jag kände Tolstoi personligen och stod i beröring med honom på den tid, då han förlorade sin dotter Sarah, en ung flicka med sällsynta poetiska gåfvor. En enda blick på den gamles rika grå lockar, höga panna, eldiga ögon och atletiska gestalt visade, med hvilken kraft och energi naturen utrustat honom. Men han sjelf hade blott utvecklat sina passioner, sina onda böjelser, och detta är ej att i Ryssland förvåna sig ötver. Hos oss hafva alla onda lidelser länge fritt spelrum, men första gången en ädel i