deles trogen, gick derför en morgon oväntadt in i hans rum och — fann en kammarjungfru hos honom. Nu uppstod en scen, som slutade på följande sätt: den otrogne älskaren rycker från väggen en Arepnik ), damen gissar hans afsigt och tar till flykten, fursten i nattrock och kalsonger jagar efter henne. Midt på torget, der garnisonen för tillfället exercerade, upphann han sin svartsjuka älskarinna och gaf henne flera rapp, hvarefter han långsamt och lugnt återvände hem, likasom om ingenting varit på färde. Genom dylika brutala upptåg blef fursten snart så hatad i Perm, att öfverheten måste förflytta honom till Werchoturje. Dagen före sin afresa gaf han en stor middag för stadens embetsmän. Ehuru de icke tyckte om honom, kommo de likväl alla, ty Dolgoruki hade lofvat att undfägna dem med en oöfverträfflig pastej. Pastejen var också verkligen förträfflig och försvann med otrolig bastighet. Då fatet var tomt, vände sig Dolgoruki till gästerna och sade pathetiskt: — Det beröm skall man ej kunna frånkänna mig, att jag ej sparat någonting, för att fira den dag, på hvilken jag skiljes från er . . . I går lät jag slagta min bäste hund, för att skaffa er en god pastej. Gästerna betraktade hvarandra med häpnad och sökte med ögonen efter den bekante danske hunden. Ilan var ingenstädes att se. Fursten gissade deras tankar och befallde sin ) Hundpiska.