re, och man rekommenderade honom Tysajeff. Inspektörn blef snart så nöja med sin skritvare, att han föreslog honom att åtfölja sig till Petersburg. Från detta ögonblick fick Tyfajeff en annan tanke om sig sjelf. Förut hade hans äregirighet icke sträckt sig längre än till hoppet att bli sekreterare vid någon kretsrätt; nu hvälfde han högre planer, beslöt att göra karrier och utförde sitt beslut med orygglig fasthet och kraft. Han gjorde också sin karrier. Efter tio års förlopp se vi honom såsom generalintendenten Cancrins outtröttlige sekreterare. Ett år sednare, och han är departementssekreterare under krigsministern Araktschejeff. Han åtföljde denne till Paris. Medan de allierade furstarne höllo sitt intåg i Frankrikes hufvudstad, och sålänge han var i Paris, satt han och arbetade oafbrutet från morgon till qväll, så att han kunde berömma sig deraf att Paris i ordets bokstafliga mening var honom lika främmande, som om han aldrig lemnat Siberien. Dag och natt arbetade han med sin värdige kollega Kleinmichel och skref och omskref det ena arket efter det andra. Araktschejeffs sekreteriat liknade en koppargrufva deruti, att arbetarne ej kunde hålla ut längre än tvenne månader, och slutligen blef sjelfve Tyfajerf. itrots af sin jernvilja, ledsen vid denna ukasfabrik och utbad sig en fredligare post. En man sådan som Tyfajeff, hvilken var utan öfvertygelse, men påpasslig, skenbart ärlig, äregirig och öfvertygad, att ödmjukhet är den högsta dygd, måste helt naturligt blifva Araktschejeffs gunstling. Araktschejeft belönade honom också med guvernörsplatsen i Perm. Derifrån blef han förflyttad till Twer, men huru feg och krypande än adeln i denna j provins var, kunde den likväl icke i längden uthär