Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 maj 1856, sida 1

kades slutligen vär Tatar att få flotten uppdragen på sandbanken. En köpmansskuta seglade förbi; vi ropade, att man skulle skicka oss en båt; folket hörde det, men seglade vidare, utan att det ringaste bekymra sig om 088. Derefter kom en bonde med sin hustru roende i ett litet nötskal till båt, och frågade hvad som stod på. — Åh, icke annat, sade han, — friskt mod! Det är blott att täppa hålet, och sedan vidare i Guds namn! Hvad är det att fundera öfver! Dender styrmannen är en Tatar och förstår naturligtvis ingenting. Med dessa ord sprang han upp på vår flotte. Tataren hade i sjelfva verket blifvit alldeles yr i hufvudet, först och främst emedan gendarmen, då han af det inträngande vattnet väcktes ur sin sömn, sprang upp och genompryglade honom, för det andra emedan flotten var kronogods. Derför upprepade han också oupphörligt: Om flotten sjunker, så blir jag evigt olyeklig! Ack, Herre Jesus, hvad skall det bli af mig! Jag sökte trösta honom dermed, att om flotten ginge till botten, skulle nog han sjelf följa med. — Det är godt nog, svarade Tataren, — om jag verkligen går till botten; men om jag nu icke gör det? Bonden tillstoppade läckan med tillbjelp af oss andra, slog en brädlapp öfver hålet, brukade yxan som en karl, sprang derefter i vattnet till medjan och hjelpte oss att få flotten från grund. Sälunda kommo vi åter ut i strömmen. Floden var väldsamt upprörd, regnet piskade oss i ansigtet, och kölden trängde till märg och ben. Då skymtade Ivan den grymmes monument fram ur dimman, och