Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 maj 1856, sida 2

— —— i meddela här nedan, enligt löfte, de ra verser, hvilka författats för den d. 11 Upsala firade fest till Atterboms minne. Stig med sorg till sångargriften, Svenska ungdom! Runoskriften Hviskar stora bragders tal. Ljutva strängars spel är lyktadt, Ack! för evigt skalden flyktat Till de dödas dolda sal. Svärd, som i hans ungdomstider Lyftades till sångens strider, Brutet vid hans lyra står. Kring dem båda segertunga Minnen lägra sig och sjunga Om igen de flydda år. Fjunga, hur han höjer fanan Och drar fram på segerbanan, Fram mot fördoms starka makt, fom den fosterländska sången, Himlens sköna dotter, fången Uti tunga bojor lagt. Våldets här han öfverfaller, Och han bryter fängslets galler, Och i solens fria ljus Bär han ut den sorgsna sköna På sin arm till sommargröna Angar och till bäckars brus. Der som barn i glädtig yra, Strängar han sin gyllne lyra, Börjar hon sin fria dans. -Snart hon vet hvarfrån hon stammar, Rundtom pannan glorian flammar Och i ögat himlars glans. Och hon hviskar i hans öra Dolda sägner — fi dem höra — Ord om lifvets ve och väl; Och hon rycker från hans öga Tunga slöjan; syner höga Träda för hans tjusta själ. Blommors verld, den underbara, Stiger uti färgor klara För hans andes skärpta syn. Och dess gåta, den förglömda, Men den innerst ännu gömda, Tydes vid en blixt från skyn. Snart af vestanvinden buren, Far han, klyfvande azuren, Öfver land och stormig sjö, Bort till evigt fagra lunder, Tyngda utaf diktens under, Till lycksalighetens ö. Flydda värars ursprungsfägring, Himmelsk skönhets klara hägring, Som på tidens bölja ler; Allt hvad skaldens själ förtjusar, Hvad med drömmars lek berusar, Der hans druckna öga ser. I den dröm hvad visdom drömmes! Himlaburen sanning gömmes Under diktens skimmerskrud; Höljd i blommors prakt hon talar Och vid lekars dans förklarar Lifvets gåta, ödets bud. Skalden sluter drömmens minne Troget i sitt barnasinne, Evigt i sin sångs förvar; Så till värf ej mindre höga, Väpnad nu med siarns öga Och med skaldens röst han drar. Rostad dörr han öppnar, träder Till de hädangångna fäder In i häfdens helgedom; Och de nötta minnesskrifter Tolkar han bland hjeltars grifter, Väger efterverldens dom. Som en son sin fader dömmer, Så blott kärleks färg han gömmer För den bild, hans pensel ger; Åt hvar bragd, med strängad lyra Vunnen åt hans land det dyra, Skalden under tårar ler. Och han ler i dödens smärta, Ty han gömmer i sitt hjerta Skatter för sin himmelsfärd: — Barnslig oskuld, visa tankar, Och för båda hoppets ankar, Fästadt vid en högre verld. Så de sjunga grafvens minnen, Sjunga uti Svenska sinnen Skönare hans äras sång. Tid ej söfva kan dess stämma, Ingen, ingen makt kan hämma Genom seklerna dess gång. Stig med sorg till grafvens möte! Gråt förlusten! I dess sköte Mången släckt förhoppning bor. Ej du gråte skaldens öde! Nu hans lyra hos de döde Klingar ibland Englars chor. Lyftad ofvan stjerneringen, Styr han hvita englavingen Tram till sångens nranrnncåvårng