Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 maj 1856, sida 1

och uppmaningar, hvarefter vi omfamnade hvarandra och togo farväl. Med undantag af Obolansky såg jag ingen före min återkomst från Wiatka. Afresan förestod. I fängelset hade vi ju på sätt och vis fortsatt vårt förra lif. Nu började för oss en ny tillvaro. Unadomens glada samlefnad var slut, förvisningen skulle utan tvifvel vara många år. Hvar och när skulle vi återse hvarandra, om detta ens blefve oss förunnadt? Med tungt hjerta genomgick jag min förflutna lefnads tilldragelser. Äfskedet kom för plötsligt; jag vägade icke ens hoppas att återse N. Under de sista dagarne i fängelset hade ett par af mina vänner banat sig väg till mig, men detta var mig ej nog: jag längtade att ännu en gång trycka min unga tröstarinnas hand, hennes som jag en afton mötte på kyrkogården; ur hennes blick ville jag hemta mod att skilja mig från det förflutna och som en man gå min framtid till mötes. Vi återsägo hvarandra för ett par minuter d. 9 April 1835. Det var om aftonen, och nästa morgon började mitt straff. I många är har jag firat denna dag i mitt minne; den skänkte mig några af mitt lifs skönaste ögonblick. Hvarför uppstiga nu plötsligt alla förfärliga minnen, när jag tänker på denna dag och andra ljusa dagar i mitt lit? ... En graf, en krans af mörkröda rosor, tvenne barn, som jag höll vid handen, faklor, en mängd förviste, månsken, vågorna vid bergets fot, ett tal, hvaraf jag intet förstod, men som skar mig i hjertat . . . allt, allt är förbi! I I