Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 maj 1856, sida 1

min fråga gällde er rapport och icke kejsarens förordning. Furst Galitzin är mitt vittne, att jag icke ens blifvit tillfrågad rörande detder kalaset och smädevisan. — Likasom om ni icke visste, ropade Sehubensky, — att er förbrytelse är hundra gånger större än deltagarnes i det ifrågavarande dryckeslaget! Der står en (Schubensky pekade på en af de benådade), som under ruset deltog i den afskyvärda sången, men han har på sina knän och med heta tårar bedt om förlåtelse. Men ni, ni är fjerran från ångern. Den menniska, på hvilken öfversten pekat, teg. Han svarade ej och dog icke heller af blygsel. — Ursäkta, fortsor jag; — srägan är här icke. om min förbrytelse är stor eller obetydlig; men om jag vore en mördare, vill jag ej gå och gälla för tjuf. Jag vill ej, att man, äfven i bästa afsigt, skall kunna säga om mig, att jag, såsom ni nyss uttryckte er, gjort mig skyldig till något i rusigt tillständ. — Om jag hade en son, en köttslig son, så förhärdad som ni, skulle jag Jelf bedja kejsaren skicka honom till Siberien, sade Schubensky. Nu blandade sig fursten i samtalet, men af en hel hop osammanhängande prat blef resultatet slutligen lika med noll. Lachtin närmade sig fursten och bad om uppskof med de orden: — min hustru väntar inom nägra dagar sin förlösning. — Det är icke min skull, svarade fursten. Galna hundar se åtminstone arga ut, när de bita, men denne halffjollige aristokrat, som på köpet gällde för en god menniska . . .1 Vi blervo tillsammans ännu en fjerdedels timma, itrots af polisoch gendarmoffIicerarnes protester