Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 maj 1856, sida 2

åsyftade rättegång eller någon offentlig skymf, utan ville begagna upplysningarna med möjligen minsta påföljd för den felaktige, till att förebygga en för dennes skull emot två officerare riktad oförtjent förföljelse. Hon uttryckte då sin fruktan för krigsrätt, men då det henne förklarades, att om hon sanninesenligt berättade förhållandet, skulle endast en eller två officerare infinna sig för att få hennes berättelse bekräftad, vitsordade hon, i allt hufvudsakligt, berättelsens sanning. Hon anmärkte likväl, att hon icke behöft framlemna det till Falkenberg skrifna brefvet, utan muntligt tillsagt honom om förhållandet, då han erlagt betalningen och erhållit hennes löfte att ieke yppa hvad sig tilldragit. Beloppet af betalningen, som krigsfiskalen sedan hört uppgifvas till omkring 12 rdr, hade hon icke velat säga. Sedan krigsfiskalen sålunda erhållit fullkomlig moralisk grund för sin öfvertygelse — om den juridiska var icke då fråga — beslöt han, vaf grannlagenhet emot svenska armen och mot regementet, att endast anmäla saken hos regementschefen, med uppmaning att genom två officerare ytterligare förvissa sig om sakens beskaffenhet.? Åtta dagar derefter hade regementschefen låtit en officer besöka krigsfiskalen, för att af honom få höra berättelsen upprepas, och några dagar derefter erhöll han besök at denne, jemte två andra officerare, som meddelade den underrättelsen, att skänkmamsellen förnekat hvad hon inför krigsfiskalen vitsordat, samt att så väl hon som värdshusvärden uppgitvit, att Falkenbergs hela fel skulle hafva varit inskränkt till att hafva glömt betala en half butelj porter, hvarvid mamsellen tillika hade anfört, att krigsfiskalen vid förhöret ådagalagt en synbar benägenhet att förfölja Falkenberg och gifva åt hans beteende hårda namn. Krigsfiskalen hade då upplyst de 3:ne officerarne om hvad han sagt först regementschefer och sedan den ene af dem, och var det hans tanke, att något fiendtligt inflytande hade sedan hans besök å värdshuset framkallat de uppenbara motsägelserna. Då rimellertia man ej velat förstå den grannlagenhet, hvarmed krigsfiskalen behandlat denna sak, utan gifvit förhållandet karakteren af något så orimligt, som att han ville kränka icke blott Falkenbergs, utan hela regementets heder samt, för att, om möjligt, skydda både Falkenberg och officerskorpsen från obehaget af en offentlig rättegång, vände sig krigsfiskalcCå nu till öfverståthällareembetet, med anhållan om att till enskildt förhör måtte kallas åtskillige namngisne personer på värdshuset, för vatt efterforska så väl med hvad skäl ryktet om Falkenbergs förhållande uppkommit, som äfven de omständigheter, hvilka må hafva föranledt den uppenbara motsägelse, hvarmed skänkmamsellen blifvit beträdd. Vid de förhör, som härefter blifvit hållna inför öfverstäthållare-ämbetet, hafva såsom vittnen hörts värdshusidkaren Vester, skänkförestånderskan Edner, pigan Anna Fager samt vaktmästaren Gille. Vittnesmålen bestyrka de af krigsfiskalen erhållna uppgifter, hvad sjelfva fakta angår, ehuru vittnena varit angelägna att visa, det hela den förargliga händelsen inträffat till följe af baron Falkenbergs glömska. Vittnet Edner tillade, att hon vid det tillfälle, då baron Falkenberg lemnat henne godtgörelse för balansen, som belupit sig till 10 rdr, erhållit 17 rdr rgs, deraf 2 rdr varit betalning för den på aftonen intagna förtäring, samt återstoden, 5 rdr, fått af Edner behållas såsom gåfva, och hade baron Falkenberg vid meranämnda tillfälle anmodat Edner att hålla saken tyst, hvartill hon redan uti sitt förutnämnda bref förbundit sig, hvarjemte Edner förmälde, att en äldre, ur tjenst varande officer, hvilken hon vid föregående förhöret omnämnt, hos henne gjort förfrågan, huruvida baron Falkenberg lemnat henne godtgörelse för balansen, hvarpå hon svarat, att hon bekommit mera och ej mindre än hon haft att fordra. Den stämning, som under-löjtnanten frih Falkenberg i Svea hofrätt uttagit mot krigsfiskalen Bennich tvenne dagar efter dennes begäran om polisundersökning, innehåller att vdå, i Tidn. Folkets Röst, finnes en artikel, uppenbarligen syftande på Falkenberg och innefattande en bestämd beskyllning att han blifvit betredd med stöld och gjort sig skyldig till det bedrägeri, att från ett värdshus förnyade gånger bortgå utan att ordentligt betala hvad han förtärt, samt ?då han erfarit att denna lika lögnaktiga, som äreskändande berättelse blifvit satt i omlopp af krigsfiskalen Bennich, begär han stämning, för att blifva satt i tillfälle att genom laga undersökning få sin fullkomliga oskuld ådagalagd samt krigsfiskalen befordrad till ansvar efter duellplakatet, jemfördt med K. Br. den I 6 Juli 1739, åberopande såsom vittnen, så väl värden å värdshuset och skänkmamsellen, som majoren I Fleetwood, kaptenen frih. v. Rosen, löjtnanterne Sköldebrand, Stråle, Ekman och v. Knorring. Samma lydelse har ock stämningen å öfverstelöjtnanten Rouget de St. Hermine. Lill råga på affären, och likasom för att rigtigt klart lägga tillståndet vid detta regemente i dagen, har den händelse inträffat, som lärer vara exempellös inom svenska armeen, att löjtnanten vid lifbevärings-regementet Öhrström till k. krigshofrätten den 24 AI. pril instämt fyra kamrater: löjtnanterne Sköldebrand, Stråle och v. Knorring samt underlöjtnanten dAlbedyhll, för den skymf de tillfogat honom genom att på ordresrummet med honom uppsäga dueller kamratskap, hvarvid han åberopat flere andra officerare såsom vittnen. Huruvida denna affär står i samband med den föregående känna vi icke. Svenska Tidn:n fäller rörande händelserna följande omdöme: För dem, som möjligen skulle vara förundrade öfver, att se krigs-fiskalen stadd i de ärenden, hvarom hans till öfverståthållare-embetet ingifna skrifvelse berättar, böra vi nämna, att anledningen derI I ter om krigs-fiskalens aliggande, som omförmälas i krigs-art. 14 kap. 54 8 att tillse ordning inom krigsmakten samt att en hvar uppfyller sina skyldigheter och anmäla förseelser deremot. Vi nödgas likväl vttra det vara vår tanke. att få skulle anse till sannolikt är hemtad frin de allmänna föreskrif