Styckegol.. EÄsfäets upptäckt. IIr Guys, förut fransk konsul i Aleppo, berättar, efter turkiska traditioner, följande om kaffets upptäckt: Kaffe är upptäckt af en dervisch i Mokka år 1258. Den andlige bodde, sedan han blifvit utdrifven ur klostret, på ett berg i granskapet af Mokka. Plågad af hunger samlade han en dag frukterna af en buske, kokade dem i vatten och fann drycken icke obehaglig. Andre andlige, som besökte honom, smakade derpå, och då funno behag i den, drurko de den gerna och ofta. Traditionen tillägger, att de under sitt besök hos dervischen befriades ifrån ett utslag, hvaraf de en ling tid lidit, och att man tillskref kaffet denna lyckliga verkan. Dervischen erhöll genom denna upptäckt sin benådning; fursten at Mokka lät tillochmed bygga ett kloster åt honom på det ställe, der han första gången kokade kaffeträdets frukt. Bruket af kaffe spred sig utomordentligt hastigt öfver Syrien, Egypten och vidare. Är 1555 öppnade tvenne Syrier i Konstantinopel en lokal, hvari de utbjödo åt allmänheten en dryck, om hvars ypperliga smak och välgörande verkningar de mest öfverdrifna skildringar voro i omlopp. Tillströmmandet af kunder var så oerhördt att Ulemas ville stänga kaffeet. Då påstådo, att drycken var berusande, under det att gästerne tillskrefvo den egenskapen att skärpa förståndet, lifva själen och göra den mera mottaglig för religiösa känslor. Regeringen slöt sig till den sednare åsigten, och Imanerne gingo så längt att de emot kaffedrickarne uttalade den hotclsen, att de på domedag skulle komma att framträda med ett skinn, svart som kaftesumpFlutl gen segrade kaffet, dock först sedan en scheik i Kairo anstält ett högtidligt prof och uttalat sig till förmån för kafiet. Bidrag till rattornas historia, Monitören meddelade för någon tid sedan efter ÄIlartford Courant följande bidrag till råttornas historia: Rittan är ett af de intressantaste djur på jorden. I Europa har den sitt eget historiska kapitel. De serskilda horder, hvilka hemsökte gamla verlden, hade också i sitt sällskap sina egna råttarter. Europa fick då se göthiska, vandaliska och hunniska råttor. Det såg äfven normanniska och tartariska råttor. Den stora pariser-rättan, som härstammar ifrån nyare tiden, kallar man den moskovitiska. Den bruna rättan, bekant under namnet den normanniska, har i följd af handelstrafiken utbredt sig örver hela jordens bebodda yta; men den fann sin mästare i den moskovitiska eller tartariska råttan, som i Paris också kallas råttan ifr. Montfaucon. Dessa nya, förut i Europa okända, råttor kommo ifrån medlersta Asiens högslätter, hvarifrån också Hunnerne och Mongolerne spridde sig öfver gamla verl den, för att ä ena sidan eröfra Rom och å andra sidan Peking. Den moskovitiska råttans förvärsvande af borgarerätt var tecknet till den normanniska rättans försvinnande. Denna sednare är nu mycket sällsynt; man träffar den nu blott i naturvetenskapliga samlingar. Deremot utbildar sg den förra utomordentligt och tilltager dagligen i tjocklek, vildhet och mod. Den ryska rättan pryglar katten, slåss med hunden och anfaller till och med sofvande barn, på hvilka den anser ögonen såsom en delikatess. Dess bett är till en viss grad nästan alltid giftigt, och ofta är det nödvändigt att aftaga den särade lemmen. För denna råtta flyr katten i största hast; gräfsvinshunden är dess tappraste motståndare. Lyckligtvis äro råttorna rättätare, de uppäta hvarandra, anfalla hvarandra i tvakamp och leverera hvarandra stundom till och med stora bataljer. Vore det annorlunda, skulle det numera knappt finnas plats för andra än dessa gnafdjur. Lyckligtvis hasva vi här i norden hittills förblifvit befriade från de värsta arterna af dem. Canrobert på bal. På den lysande bal, som franske finansministern nyligen gaf i Paris, blef marskalk Canrobert, just som han steg in i salen tilltalad af en förtjusande dam, som sjelf bjöd upp honom till nästa dans med följande ord: Marskalk, anse mig som en ryss och lät mig dansa! — Omöjligt, mademoiselle, vi hafva ju vapenhvila. — Då ber jag om amnesti för min djerfhet, — och med detsamma gaf hon marskalken en blick, så eldig, att den kunde jemföras med blixtarne från ett helt batteri. — Canrobert bjöd damen sin arm och förde henne omkring salen, der han till sin lycka snart stötte på en ung officer, med stort renommåt som polkist och valsör. — Var så god och dansa som min representant med denna dam — yttrade Canrobert; — men glöm icke, att denna afton en marskalk afundais en underlöjtnant.