Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 maj 1856, sida 2

. Unsändt.) Till en Nattvardsyngling. (Andra dag Pingst.) Du står på gränsen af din barndomsbana Annu omhuldad af den ljufva ro, Som under kärlekens och fridens fana — Der goda andar för din framtid mana — Sig lägrat har i dina fäders bo. j Annu en gäst du är i denna boning, Som tusen offer åt din barndom bar Af omsorg, ömhet och en mild försoning, För själen dyra — som i dag en toning Af nattvardspsalmen för ditt hjerta var. Men snart de rena, klara vattendragen Utaf din barndoms solbeglänsta sjö Förrinna skola i det haf, der dagen Ej uppgår mer så skön, så blid i dragen Som då han lyste på din barndoms ö. Det är din framtids haf, dit åren komma Med dolda öden öfver vågens lopp — OQO! lägg till ro din barndoms sköna blomma I minnets urna, och med känslor fromma På framtidsskeppet klättra modigt opp. Nu går du ut att verldens tycke vinna; Men öppna hjertat ej för en och hvar. Den varan är för god att utställd finna, Liksom i gränden en lättfärdig qvinna, Liksom en docka på en jul-bazar; För god att klibbas vid den vänskaps kåda, Som ytlighet och fördom sätter af: I medgång glänser den och låter knåda Sig hur som helst, men färglös, stel att skåda När stormen ryter ifrån motgångs haf. Om du det ondas makt undvika tänker. Lägg sjelf din lyckas grundval — och ju mer Rättskaffenhet du dermed sammanlänker Dessmer välsignelse dig himlen skänker, Dessmera heder dig din samtid ger. Vid pröfvad vänskap låt din själ sig fästa, Må sann upplysning införlifvad bli Med redlig kärlek mot din arma nästa — Då får du vapen nog, dertill de bästa, Mot hat och afund, list och hyckleri. Om himlens fröjd på jorden du vill smaka, Så vaka troget på din unga själ, Som goda englar på den fromme vaka När han till bönens ro sig drar tillbaka Från lifvets buller, från dess ve och väl, Dig till Försonarn slut med helig vilja, Åt honom offra all din själs begär; Låt dygdens planta trifvas på din tilja, Ty rik på vällukt är dess blyga lilja Och evigt gröna bladen som hon bär. Snart morgonrodnan af ditt lif försvinner Och middagssolen nalkas mer och mer; På verksamhetens dyra tid hon minner, Men föga vänligt på den skuldra brinner, Som stöds vid lättjans trasiga bantr. Blott den som åt en ädel sträfvan tänker Att offra blomman af sin lefnadstid: Blott den en bördig sommarglöd hon skänker Och i sin nedgång ötver honom sänker En aftonrodnad, full af himmelsk frid. Så tag farväl utaf din barndoms hydda, Låt hjertat flöda vid din moders bröst! Med rörda känslor bed Allfader skydda (Liksom Han gjorde det i dagar flydda) Med frid och sällhet hennes ålders höst. välj sen den väg som går på fasta grunder Och utan bäfvan grip din vandringsstaf, Men bruka så din lefnads sommarstunder Att när du nalkas höstens gula lunder Du går med lugn ned i din tysta graf. Bgtm.