(Insändt.) Till Redaktionen af Göteborgs Handel.och Jöfarts-Tidning! Om någon hade vågat framkasta ett offentligt klander af den nya bränvinstillverkningslagen, straxt den utkom, så skulle han af tidningarne och mängden af deras läsare blifvit ansedd som en enfaldig stackare och infam bränvinspatron. Men nu sedan följderna af denna lag börja visa sig i ett och annat, så måhända man åtminstone har lust att lyssna äfven till de röster, som ej med förtjusning kunnat antaga densamma. Man har vid stiftandet af lagen felat emot rättvisan, då man gynnat småbrännerierne på fabrikernes bekostnad, derigenom att de förra blifvit mycket lägre beskattade, och befriade från all kontroll. Och man har ställt så till, att landets behof af sprit icke på långt när kunnat fyllas, ehuru bränneriernes antal ej betydligt minskats, hvilket åter föranledt lurendrägeri i all möjlig form, framkalladt genom bränvinets onaturligt höga pris. Dessa höga priser locka till anläggandet af flera brännerier, och i stället för att motverka detta, så hafva lagstiftarne just åstadkommit motsatsen. Bränvinsbränning anses nu mera lönande än någonsin, och fortfor att blifva det, ända till dess produktionen upphunnit konsumtionen. Men innan detta förhållande inträffar, måste en mängd nya brännerier uppstå. Då bränningstiden blifvit inskänkt till 2 månader, måste ett tredubbelt antal brännerier finnas, emot hvad som vore nödigt vid 6 månaders bränningstid, och således tre gånger mer kapital nedläggas på brännerier, hvilket ej väl öfverensstämmer med rationel statshushållning. Men hvad värre är, genom den obetydliga beskattningen på småpannorna, jemförd med den som betungar ångbrännerierna, har man lyckats göra det omöjligt för de större brännerierna att konkurrera med de minsta, och beröfvat sig fördelen af hvad vetenskapen gifvit vid handen, i denna industrigren, till förmån för slendrianen, hvaraf följden blir att landet kommer att öfversvämmas med smäbrännerier. som, om de än t lIlskynda egarne vinst, verka ruinerande i statsckonomiskt hänscende. Innan den nya lagen utkom, voro vi på god väg att få bränvinsbränningen skiljd åtminstone från de mindre jordegendomarne. Det hade endast behöfts att lägga beskattningen på tillverkningen, viss skatt per kanna, sådan den nu verkställes vid de större brännerierna, och att tillåta bränningen 6 månader om året, för att alla mindre pannor och sämre apparater skulle försvunnit. Man invänder kanhända häremot, att riksdagsbönderna skulle vägrat sitt bifall dertill; detta är visserligen ej otroligt, men är icke skäl för stiftandet af en dålig lag. Att åberopa sig på Norges bränvinslag, vid stiftandet af en för dylikt ändamåli Sverge, är en tanklöshet som lagstiftare åtminstone borde vara bevarade ifrån, om än opinionen af hushållningssällskaper och tidningar underblåst, visat sympathier för densamma. Norige inför och kommer troligen att ständigt införa från andra länder, råämnena för sprit, och gör säkerligen ckonomiskt klokt uti, att äfven införa sprit, som kostar 30 å 40 eg mindre i transport än det ämne hvaraf den tillbrukas. Sverige deremot är ett spanmåls-exporterande land, och skulle kunna förse hela Norge med dess spritbehof, istället att som nu är fallet skicka ut säd för att få den åter i form af sprit. Spritfabrikationen anses i Tyskland och Frankrike vara af högsta vigt. D:r Ludvig Gall yttrar i sina Praktische Mittheilungen zur Förderung eines rationellern Betricbs der landwirthtschaftlichen Ge werbe att spiritusfabrikationen är samtidens och närmaste framtids viytiyaste och mest lönande industri. Han visar att hälften af all producerad sprit anv des till tekniska ändamål, och att åtgången blir ännu större sedan praktiskt blifvit utrönt, att du Trembleys uppfinning att drifva ångmaschiner med 2cterånga, är mycket mindre dyrt än att dertill använda vattenånga. Och denna industri gör man allt hvad man kan för att på lagstiftningsväg förstöra här i landet. Men härigenom blir ju folket nyktrare? Ja, så tror man, och styrkes i sin tro genom det minskade superi, som i allmänhet onekligen ger sig tillkänna. Men om dyrheten haft något inflytande på förtärandetaf bränvin i allmänhet, så har den större nykterheten sin hufvudorsak i allmänna tonen, som börjat anse fylleri för skamligare än hittills varit fallet, och dernäst i författningen om bränvinsförsäljningen och den ordning hvarmed densamma handhafves. Den, som skrifvit detta, hvarken bränner eller ämnar bränna bränvin. Något enskilt intresse haricke