Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 maj 1856, sida 2

Uppoffrandet at Finland eller ätminstone if andra fördelar, hvilka Sverge kunnat betinga sig af Ryssland, då vi utrustade våra armer mot Napoleon; betydliga kostnader (hvilka torde uppgått till 5 å 6 millioner rdr) för upprättandet och underhållandet af de trupper, med hvilka vi deltogo i kriget, hvilket vårt deltagande var uteslutande betingadt af planerna på Norge; Afträdandet af Pomern och Riigen; Afståendet från alla anspråk på frihet från den sundska tullen; Utbetalningen af en million rdr bko kontant till kon. af Danmark, i och för Norges afträdande, hvartill kom lösen för Laurvig, hvars belopp vi ej känna, samt slutligen alla kostnaderna för det norska fälttåget. Så mycket har föreningen med Norge kostat Sverge. Tillägger man ytterligare de handelsförmåner, som beviljats Norske sjöfarande, hvilket icke oväsentligt bidragit till den öfverlägsenhet Norges handelsflotta vunnit öfver Sverges egen, äfvensom den drygare anpart Sverge tager i alla utgifter, som röra den yttre representationen, m. m., så må väl den känslan vara hos en svensk förlåtlig, att han med ovilja ser sig vara ett föremål för falska misstankar och ett öfvermodigt gäckeri å Norsk sida, samt finner huru Norrmännen göra allt för att ställa sig icke blott i jembredd med, utan öfver och framför Sverge. Ått nu återupprepa alla bittra erfarenheter i sistnämnde hänseende, vore att onödigtvis förbittra, hvilket ej är vår afsigt. Men ett enda exempel måste anföras, nemligen från den sednaste industriexpositionen i Paris, der Norges ombud icke lät sig nöja, förrän han fätt Norges afdelning helt och hållet skiljd från Sverges, och uppställd såsom vore Norge en helt annan stat, till stor förundran för de många främlingar, som aldrig hört talas om ett sjelfständigt konungarike Norge, och icke nog dermed, förrän han fått Norges flagga, att helt och hållet öfverskygga Sverges och slutligen Norska riksvapnet i den präglade expositionsmedaljen att taga hedersplatsen framför det svenska. På samma sätt utsågs en medelmåttig norsk Stillebensmålare till medlem af konstjuryn, oaktadt flera goda svenska målare funnos att tillgå. Det var, med ett ord, en serie af mer eller mindre direkta förolämpningar mot Sverge, inför utlandet, och detta under det Norges expositionsalster, hvad industrialstren angingo, icke kunde uthärda någon jemförelse med Sverges. Att detta förhållande blifvit i Sverge betraktadt med någon ovilja, erkännes till nationens heder, ehuru vi mindre klagat öfver Norrmännen härvidlag än öfver de slöe svenske ombuden. Såsom något karakteristiskt må då anföras, att detta förhållande blifvit uppfattadt och återgifvet af den Ins:e i Aftenbladet mot hvilken vi här närmast tagit till orda, på så sätt att Sverges förnämsta blad blifvit bragta i raseri, deröfver att Norrmän sökte i utlandet häfda vår (Norges) nationella sjelfständighet, och öfver att vår (Norges) nationalfana vågade visa sig på verldspalatset i Paris vid sidan af det svenska riksvapnet. På samma gång vi ej kunnat undgå att anmärka dylika yttringar af en Norsk Norskhet, som framkallat dessa våra rader, är det med nöje vi nämna, det många andra röster i Norge höjt sig och höja sig i en annan anda, vittnande om åtminstone en vänligt sinnelag mot Sverge, om man ock deri förgäfves sökt erkännandet af några förbindelser å Norges sida till Sverge. Denna välvilja vittnar om en vaknad eftertanka, hvilken kanske skall förekomma sådana tilltag, som t. ex. det sista storthingets, att upphäfva riksståthållareskapet, blott derföre att det kunde beklädas med en Svensk, äfvensom mognaden af de planer, som gå ut på att gifva Norge en särskilt representation inför utlandet, m. m. Kanske skall äfven samma välvilja kunna åtminstone så mycket borttaga bindeln från den falska norskhetens ögon, att man lär sig inse hvilka fördelar för Norge sjelf ligga i en närmare social anslutning till Sverige, så att man ej behöfver befara, att trampa på Amalgamationens liktornar, blott man nämner ett ord om vare sig tullförening, kombination af telegrafoch jernvägs-väsen, m. m., som äga rum mellan politiskt fullkomligt åtskiljda stater. För öfrigt må Norrmännen i dessa saker göra hvad de behaga. Vi begära af dem ingen vare sig erkänsla eller grace. Allt hvad vi begärt har varit sådant, som öfverensstämt med deras egen fördel lika mycket och mer än med Sverges. Förstå de den icke bättre, än att de, i misstanka på hemliga amalgamationsplaner från svensk sida, helldre bibehålla sitt isolerings-tillstånd, då återkomma vi till det gamla: Upplös den politiska unionen anaalas nå dat don icke må mumoöra nmnsoat