Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 maj 1856, sida 1

nen, sedan han eldat i den, gjorde han det likväl, och jag kände mig snart så sjuk i den plötsliga iuktiga hettan, att det blef mig omöjligt att ropa på min väktare. Det gick omkring för mina ögon. Ett försök att stiga upp misslyckades; jag upprepade försöket och kom också upp, men då lemnade mig medvetandet. . . Då jag åter kom till mig sjelf, låg jag på golfvet med en våldsam hufvudvärk. Framför mig stod en gammal gråhårig gendarm med sammanknäppta händer och såg på mig med stora uttryckslösa blickar, på samma sätt som i den bekanta bronsgruppen hunden betraktar sköldpaddan. — Ni fick nog med värme, sade han; — här är litet pepparrot med salt och bränvin . . jag har redan låtit er lukta på det. Drick nu! Jag gjorde såsom han sade och drack. Derefter upplyfte han mig och lade mig på sängen. Jag kände mig mycket sjuk. Fönstret kunde icke öppnas, och soldaten gick derför upp på kontoret. för att fråga, om han finge låta mig hemta frisk luft på gärden. Men den vakthafvande officern svarade, att han ej kunde påtaga sig ett dylikt ansvar, och hvarken öfversten eller adjutanten voro tillstädes. Jag måste följaktligen blifva der jag var. Det dröjde icke heller länge, innan jag hunnit vänja mig vid den Krutizkiska kasernen, alltunder det jag konjugerade italienska verber och läste allehanda. I början blef jag strängt behandlad: klockan 9 vid taptot kom gendarmen, släckte mitt ljus och tillbommade dörren. (Forts.)