Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 maj 1856, sida 1

derför så länge med pungen, tilldess jag fick tag i knifven, hvarefter jag hastigt utskakade tobaken på bordet så, att jag dolde knifven med pungen. Knif och blyertspenne voro frälste. — Detta var en af de officerare, som sett så föraktligt på polisen. Denna episod hade försatt mig i godt lynne, och sorglös började jag nu undersöka min nya boning. De trehundra år gamla munkeellerna hade blifvit förvandlade till fängelser för politiska förbrytare. I min stod en säng utan madrass och ett litet bord med en vattenkruka och en stor messingsljusstake med brinnande talgdank. Minalemmar började skälfva i den fuktiga kölden, som herrskade derinne; officern befallde derför att elda i kaminen och lemnade mig derefter. Gendarmen hade lofvat att skaffa mig något halm, men innan han kom tillbaka, lade jag mig ned på det hårda trädgolfvet med kappan under hufvudet och tände min pipa. Efter ett par minuters förlopp märkte jag, att taket var betäckt med här så kallade tyska vägglöss. De hade sannolikt ej på länge sett ljus och kommo nu från alla sidor framspringande, tumlade omkring, stötte mot hvarandra, föllo ned på bordet och sprungo der i kapp fram och tillbaka längs bordkanten. Jag har aldrig hyst någon stor förkärlek för vägglöss eller något annat slags kryp och ohyra, och kände derför vänjelse för dessa kontubernaler; men hvad var att göra? Jag tyckte mig icke kunna ingifva en besvärsskrift rörande vägglöss och tvang derför mina nerver att finna sig deruti. Men till min stora förnöjelse dröjde det icke länge. innan hela hären utvandrade till soldaten i nästa rum, der det var varmare; blott en och annan marodör kom åter in till mig, men skyndade snart åter tillbaka, för att värma sig. Ehuru jag bedt gendarmen att icke stänga kami